Nr 11.  2004 sid. 36–44

Stockholms Barn- och Ungdomspsykiatri.
Några reflektioner över ämnets historik, som kanske kan betyda något för framtiden?

Per-Anders Rydelius

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Per-Anders Rydelius är professor och överläkare i barn- och ungdomspsykiatri vid Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting sedan 1989. I denna artikel beskriver han hur barnpsykiatrin i Stockholm vuxit fram ur barnsjukvård, skolpsykiatri, den sociala barn- och ungdomsvården och vuxenpsykiatrin och hur de fyra olika kunskapsområdena integrerats och lett fram till dagens barnpsykiatriska team.

Förenklat kan man säga att barn- och ungdomspsykiatri avser kunskapen om hur det växande barnet visar tecken på psykisk ohälsa innan det vid slutet av tonåren kan beskrivas med kunskaper hämtade från psykiatrin. I Sverige började behovet av ett särskilt kunskapsområde om barnens och ungdomarnas psykiatriska symptom och beteenderubbningar att växa fram vid sekelskiftet 1800–1900-talet. Stockholm har haft en framträdande roll för kunskapsutvecklingen.

I Stockholm kan man peka på inspirationskällor från tre ”idémässiga” ursprung, som på ett tydligt sätt speglar ämnets tvärvetenskapliga karaktär. Här växte barnpsykiatrin fram ur barnsjukvården (Norrtulls Barnsjukhus/Karolinska Sjukhuset, Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus/S:t Görans Barnkliniker), skolpsykiatrin (Stockholms Folkskolor/Ericastiftelsen) och den sociala barn- och ungdomsvården (PBU). I Uppsala och Lund kom inspirationen från ett fjärde håll, vuxenpsykiatrin. Det blir lite frestande att säga att ämnet barn- och ungdomspsykiatri utvecklades för att man skulle kunna förstå hur faktorer relaterade till föräldrarnas funktion (vuxenpsykiatrin), barnets genetiskt programmerade konstitution, mognad och utveckling (barnsjukvården), barnets arbetsmiljö/skolan (Ericastiftelsen och skolpsykiatrin) och den allmänna sociala uppväxtmiljön (sociala barn- och ungdomsvården/PBU) samverkade för att förstå varför vissa barn klarar sig bra medan andra får problem.

Inom Stockholms barnsjukvård observerades under 1800-talets senare hälft att barn, förutom kroppsliga problem, kunde ha nervösa och ”själsliga” sjukdomar. Sverige var det första land i världen som inrättade särskilda professurer om barnaålderns sjukdomar. Fredrik Theodor Berg var pionjär och blev 1845 världens förste pediatrikprofessor vid Karolinska Institutet och Allmänna Barnhuset (på Barnhusgatan i Stockholm, där det fanns en liten sjukavdelning).

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster