Nr 11.  2004 sid. 77–86
 
 

Mellan "idiotkärlek" och manual
psykoterapi med barn då, nu och sedan.

Pia Eresund
 

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

 

 
I artikeln ger Pia Eresund,
fil. dr., leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Stockholm,
en historisk tillbakablick på sina yrkeserfarenheter av
psykoterapeutiskt arbete
med barn med utagerande beteende.

 

”Redan från första stund på Barnbyn måste du emellertid förstå att olyckliga barn inte brukar bli romantiskt bleka barn med sorgsen blick och stillsamt väsen. Detta är falsk romantik. På Barnbyn befinner du dig i verklighetens värld. Där finner du olyckliga barn som formulerar sin längtan efter förståelse och ömhet på det för dessa barn naturliga språket: svordomar, skällsord, sparkar, knytnävsslag, stölder, skolk, dåligt bordsskick, sexualglosor, fimpen i mungipan och fräckheten i truten.” (Gustav Jonsson i ABC på Barnbyn 1948)

Det var tur att jag läste det här innan jag som ung psykologistudent sommaren 1961 gjorde förpraktik på Barnbyn Skå, på den tiden ett behandlingshem för ”psykopatiska” barn. Ändå blev det för mig, som fram till dess mest umgåtts med relativt väluppfostrade små barn från medelklassfamiljer, en omtumlande erfarenhet.

Lättast var det med de yngre pojkarna. Minstingen i ”min” stuga, Ronny, var bara sex år. Han hade en missbrukande mamma som inte klarade av att ta hand om honom. Det hade fungerat någotsånär de första åren, men nu gick det inte längre. Grannarna reagerade då Ronny, som fick klara sig själv ute på gården hela dagarna och ibland till sent på kvällen, inte verkade få tillräckligt med mat och ibland hade märken efter misshandel. Han kom också ständigt i konflikt med såväl barn som vuxna i sin omgivning. Han var efter i sin talutveckling och hade en konstant hes röst, kanske för att han skrikit så mycket – det gjorde han fortfarande när han blev rädd eller arg. Han tålde inte några som helst motgångar eller besvikelser. Minsta ”nej” kunde utlösa ett raseriutbrott. Näst yngst var Patrik, en avskärmad åttaåring med diagnosen ”barnschizofreni”. Han var mestadels lugn, även om han kunde bli alldeles rasande när han stördes eller hindrades i sina tvångshandlingar.

...


 

 

 Till förstasidan!    Överst på sidan!    Tillbaka ett steg!    Skriv ut sidan!

 
 

 

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Magnus Bjurhammar www.enigma.se
Webbmaster