Ord från redaktionen

Så är det dags för ett nytt Mellanrum igen. Temat är något som kanske borde ha kommit mycket tidigare i vår serie av intresseområden som rör barn- och ungdomspsykoterapi. För vad är väl mer väsentligt än bedömningar innan man startar en terapi!

Det finns många olika behov hos barn, tonåringar och vuxna som söker hjälp, och det borde också finnas olika åtgärder som passar den enskilda patienten bäst. I dagens ekonomiskt pressade offentliga vård erbjuds psykoterapeutisk behandling på psykodynamisk grund sällan. De få som kommer ifråga för sådant bemötande är de som ibland går under beteckningen ”de mest behövande”. Som flera av författarna i detta nummer berör, är det inte alltid denna odefinierbara grupp som bäst kan dra nytta av en sådan behandling, varför en bedömning för behandlingsåtgärden psykoterapi alltid måste ske på ett noggrant sätt.

En psykoterapi kan innefatta olika behandlingsupplägg. Det kan röra sig om stödterapier, där de friska och fungerande sidorna av en människas personlighet bekräftas och stimuleras till vidare växt. Många av de patienter vi möter har dock många andra mörkare sidor, som de aldrig delat med någon annan människa. För att tala i psykoanalytiskt färgade termer kan man säga att de aggressiva och destruktiva aspekterna av psyket inte blivit hållna och delade i en objektrelation. Det är först genom sådana delade erfarenheter som reglering av tänkandet, ett reflekterande och hanterande av impulser (drifter) kan ske och en psykisk förändring kan bli möjligt. I klinisk verksamhet är det oftare regel än undantag att det är dessa sidor som behöver arbetas med. Att lyfta fram de fungerande sidorna och låta dem expandera kan för en del patienter var en bra hjälp, för andra räcker inte detta alls.

Vi ser som vanligt många förändringar inom den psykiska barna- och ungdomsvården i av form omorganisationer och nedläggningar av behandlingshem, som t.ex. det mer än 50-åriga Skå. I dagspressen kunde man läsa att syftet var att satsa på tidiga insatser på hemmaplan. Det är nog ytterst sällan ett barn eller en ungdom placeras – med dryga kostnader för en kommun – på ett behandlingshem innan man uttömt alla resurser i närmiljön! För att ytterligare komplettera bilden kanske en beskrivning från romartiden kan vara på sin plats som visar att inget är nytt under solen!

”Vi tränade hårt. Men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och också vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg medan den i själva verket åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.” Gaius Petronius (död år 66 e. Kr.)

Om denna sentens är sann eller bara en skröna (Google, maj, 2005) kanske inte spelar så stor roll. Det viktiga är att mycket nedlagd kunskap ofta får sig en törn, ibland försvinner den helt, i samband med omorganisationer. Patienternas behov kvarstår ändå.

Psykoterapi för barn- och ungdomar har fått anpassas efter de yttre alltmer begränsande ramar som råder inom offentlig verksamhet. Desto roligare är det då att se att denna inriktning hitta nya vägar och ny litteratur ser dagens ljus som visar på mötet mellan psykoanalytisk teori och neurovetenskap (Solms & Turnbull, 2005). I en av artiklarna i detta nummer framhålls barnkonventionen, där det uttryckligen framgår att barn måste få uttrycka sig på ett sätt som blir möjligt för dem. Detta är ofta i lekens form. Här kommer psykoterapin och de redskap som används alltid att behövas.

Britta Blomberg

Ansvarig utgivare

Referenser
Google, maj 2005.
Solms, M. & Turnbull, O. (2005). Hjärnan och den inre världen.
En introduktion till psykoanalysens neurovetenskapliga grunder.
Stockholm: Natur och Kultur.

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster