Nr 14.  2006 sid. 39–46

Stormen Gudrun – en svensk naturkatastrof

 Intervju med Kristina Vikman och Maria Stynsberg

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Den 8 januari 2005 svepte orkanen Gudrun in över södra Sverige och medförde att många barn och vuxna fick vara med om extrema upplevelser. Alla som bodde nära och i skogen fick se sin närmiljö förändras radikalt inom loppet av några timmar. Mellanrummet har besökt Småland drygt ett år efter stormen.

Kristina Vikman arbetar på BUP-mottagningen i Ljungby och är socionom och leg. psykoterapeut med inriktning på barn och ungdomar. Hon är grundare av och ordförande för föreningen Dynamiskt Forum, en ideell förening som anordnar föreläsningar i syfte att sprida psykodynamisk kunskap till yrkesmänniskor som möter barn och ungdomar. Kristina bor och arbetar i den del av landet som drabbades mycket hårt av stormen Gudruns framfart i början av år 2005. I ett möte med undertecknad berättar hon om sina erfarenheter och tankar kring denna naturkatastrof, med särskilt fokus på vad den inneburit och fortfarande innebär för barnen. Hon har även bjudit på en guidad tur i katastrofområdet och låtit Mellanrummet ta del av personliga berättelser skrivna av drabbade barn och vuxna. Berättelserna är publicerade i Almundsryds Hembygdförenings årsskrift 2005. En del fakta om stormens konsekvenser har Kristina hämtat ur en broschyr utgiven av E.ON Elnät Sverige AB.

Maria Stynsberg, leg. psykolog och barn- och ungdomspsykoterapeut, verksam som skolpsykolog vid tre kommunala gymnasieskolor i Växjö och som privatpraktiker vid Växjö Psykologbyrå, har också bidragit med sina erfarenheter och reflektioner vid en telefonintervju.

Katastrof – trots god allmän krisberedskap

Skogsbönder är vana vid elavbrott och bristande kommunikationsmöjligheter p.g.a. nedblåsta el- och telefonledningar. På landet, i små samhällen, är grannar och närboende också beredda att hjälpa varandra till vardags. De flesta hem är antagligen utrustade med ficklampor, bränsle, vedspisar, motorsågar och i vissa fall egna elaggregat. Många vuxna, och särskilt männen, är vana vid att arbeta i skogen och ett stort antal är skogsägare och skogsbönder på sin fritid.

När stormvarningarna kom var det många boende i riskområdet som inte tog larmet på allvar. Både av de skriftliga vittnesmålen och Kristina Vikmans beskrivningar framgår att många hade den inställningen att det inte var något särskilt att oroa eller förbereda sig för. ”Blåser gör det ju varje år och det är alltid några träd som bryts av”, var synpunkter som inte var ovanliga.

De stormiga dygnen den 8:e och 9:e januari 2005 inföll under en helg. Många människor befann sig ute på vägarna och besökte släkt och vänner, som vanligt, när Gudrun svepte in över landskapet. När träden började falla innebar det akut livsfara för alla som rörde sig ute i byarna och på skogsvägarna.

Skrämmande upplevelser – som i en krigszon

I det akuta skedet, när stormen härjade, fanns det personer som befann sig i situationer så riskfyllda att man lätt får associationer till en krigszon. Stormen skördade också dödsoffer och många människor kom till skada. Av flera barns berättelser framgår att upplevelserna av stormen varit traumatiska.

En 12-årig pojke, som var ute på en bilresa, beskriver att det låg träd överallt omkring på vägen. Han såg omkullblåsta träd både framför och bakom bilen, så att man inte kunde röra sig åt något håll. Han hörde ”knak” och visste att fler träd föll. Ett träd som föll hamnade på hans kamrats fot och kamraten fastnade så illa att en vuxen fick lov att dra loss honom. Pojken gömde sig i bilens bagageutrymme eftersom det slog gnistor från nedfallna elledningar överallt. Till slut somnade han i bagageutrymmet, totalt satt han fast i bilen i ungefär 13 timmar. Beskrivningen pojken ger är delvis fragmenterad och hänger inte samman i alla delar, vilket är fullt begripligt med tanke på det skrämmande innehållet. När han väl kommit i säkerhet åkte han och familjen till en kamrat och han berättar också att han fick äta pizza.

En annan pojke, 13 år gammal, ger en kort beskrivning av hur det var för honom under stormen. Han kunde inte sova, vinden ven. Han förstod inte vad som hände, sedan fanns det ingen skog kvar och träden låg som plockepinn.

En 13-årig flicka berättar hur stormen lät som en människa som skrek. Telefonerna fungerade inte, man fick hoppa över träd och ha ficklampa. Överallt låg fallna träd och hon var jätterädd, så rädd hade hon aldrig varit förut i sitt liv.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster