Nr 15.  2006 sid. 123–130

Teamsamarbete –
bra för patienten, bra för psykoterapeuten

Helena Jarlemark och Märta Lönnquist

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Märta Lönnquist och Helena Jarlemark

Karlaplans Psykoterapigrupp är en privat mottagning i Stockholm som startades 1988. Författarna till artikeln arbetar där och är barn- och ungdomspsykoterapeuter och handledare, utbildade vid Ericastiftelsen. På mottagningen tar man emot barn, ungdomar och deras föräldrar. Vikten av fungerande teamsamarbete betonas på mottagningen och i artikeln lyfter författarna fram betydelsen det har för såväl patienter som terapeuter.

All vår erfarenhet säger oss att ett bra samarbete terapeuter emellan är absolut nödvändigt för att föräldrar med barn eller tonåringar ska få den bästa hjälpen. Dessutom ser vi det som ovärderligt när det gäller att värna om terapeutens välbefinnande, ork och hälsa.

Sedan många år har vi stor erfarenhet av att arbeta både som barn- och tonårsterapeut och som föräldraterapeut. Redan tidigt i vårt yrkesliv fick vi klart för oss teamsamarbetets betydelse. Som exempel vill vi berätta om ett terapibarn som springande möter barnterapeuten när han kommer i sällskap med föräldraterapeuten. I handen har han en liten sked som han ger till föräldraterapeuten med orden: ”den här kan du använda för att gräva fram saker med.” Ett annat exempel är från en aktuell barnterapi där barnet frågar barnterapeuten: ”Har du fler barn som går här för att deras mammor har problem?”

Hur värderar vi varandra i teamet?

Vi vill inleda vårt resonemang med att fundera över hur vi som barn- respektive föräldraterapeuter värderar varandra och varandras kunskap. Vi kan då fråga oss om båda är lika viktiga. Vilken status har man som föräldraterapeut och vilken status har man som barnterapeut? Kallas den som arbetar med föräldrar för föräldraterapeut? Finns det idag någon utbildning i föräldrapsykoterapi motsvarande den utbildning som finns i barnpsykoterapi? Hur värderar omvärlden vårt arbete som barn- respektive föräldraterapeut? Vad efterfrågas?

Vår erfarenhet är att det oftast är barnterapeuten som t.ex. elevvårdsteam vill ha kontakt med. Sannolikt har barnterapeuten en tydligare profil, en speciell utbildning och ett historiskt värde såtillvida att det finns en kunskap och/eller föreställning, må vara mer eller mindre tydlig, om vad en barnterapeut gör. Vi kan också fråga oss hur samhället idag värderar föräldrar. Hur ser man på de uppgifter och det ansvar man har som förälder? Vilka rättigheter och skyldigheter har en förälder egentligen?

Som behandlare behöver vi ställa oss frågan: Hur värderar vi barnterapi som behandlingsform och hur värderar vi föräldraterapi? Tidigare lade man stor vikt vid den traditionella barnpsykologiska utredningen när det gällde att ta ställning till psykoterapi. Idag gör vi allt oftare kliniska bedömningar. I den kliniska bedömningen läggs lika stor vikt vid föräldraterapeutens och barnterapeutens utlåtande. I detta ligger implicit att bådas arbete är lika betydelsefullt och nödvändigt. I arbetet med att göra kliniska bedömningar har vi sett vilken positiv betydelse detta har haft för teamsamarbetet. På ett självklart sätt har respekten för varandras arbete ökat.

Hur kommer då vi behandlare överens om hur vi ska arbeta? Hur går det till när vi bestämmer målsättningen med terapin? Tycker vi att föräldrarna måste komma lika ofta som barnet?

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster