|
Nr 15. 2006 sid. 147–158
|
|
|
Jag älskar hallon. Mellan mitt sommarhus och stranden finns ett enormt hallonsnår, djupt och till synes ogenomträngligt. En liten bäck som sällan sinar gör att även under torra somrar frodas alla växter i en yvig grönska. På stigen bredvid hallonsnåret har huggormar synts till, och mellan hallonen växer törniga björnbärsbuskar och små stickiga unggranar. Fästingar gömmer sig i rådjurens fotspår. ”Gå bara inte in dit!”, har jag ofta blivit varnad, när jag barfota och tunnklädd vandrat iväg med min hallonhink. Men just dit in vill jag, varje år, för där inne växer de mest underbara hallon, stora och röda. Så jag tar på mig skyddsklädsel mitt i sommarhettan, binder min hallonhink ordentligt fast i ett snöre kring livet så jag har båda händerna fria, och kämpar mig in i min hallondjungel med stövlar på fötterna. I år var det extra mycket hallon där, och jag upptäckte att varje gång jag plockat rent kom det nya bär efter några dagar, friska och fina. På annat håll torkade de oplockade bären in eller hängde mörka och övermogna i hettan. Vid varje vandring i hallonsnåret lämnade jag spår efter mig, och efter hand öppnades små stigar i min lilla djungel. Landskapet blev mig allt mer bekant, och hallonen allt mer enkla att hitta. Mot sommarens slut kunde jag på mina upptrampade stigar även lätt komma åt de första svarta saftiga björnbären utan att behöva göra mig illa. Av en gammal älskad faster har jag fått lära mig att de första mogna björnbären kallas hjärtbären. Kanske är det ett av skälen till att jag njuter dem med så stor vördnad. Jag stötte inte på några ormar i mitt hallonparadis. Huggormarna och även fästingarna uteblev, men en fara fanns, en som ingen varnat mig för. En dag mot slutet av sommaren hörde jag ett dovt surrande när jag sträckte mig efter några stora hallon som gömt sig inne mellan grenarna på en liten gran. Några getingar flög upp med ett varnande surrande, och jag hejdade min hand några centimeter ifrån ett fotbollstort getingbo. Tankar som kan komma på medan man plockar bärSamtidigt med björnbären närmade sig tiden då jag planerat börja skriva på denna artikel. Hur komma igång, hur börja? Den enda bild som envisades med att dyka upp i mitt huvud var sommarens underbara hallonsnår. Jag kom att tänka att hallon, likt människan, verkar ha förvånande mycket att ge när de ses, berörs och tas i anspråk. Hallonsnåret blev till en bild av psykoterapier där man ger sig i kast med patientgrupper som man tidvis varnas för att arbeta med. Kan det ta för lång tid, är det för låst och snårigt, är det mödan värt? Kan det vara farligt, kan man rent av kanske skada sig själv eller patienten? Och finns det verkligen något att hämta? Till dessa frågor har jag ett mycket enkelt svar: Det är som med hallonsnåret. Med goda växtförhållanden (förutsättningar hos patienten), god skyddsutrustning (goda kunskaper, trygga ramar kring terapin och en hållande organisation kring psykoterapeuten samt tillgång till handledning) är det troligt att arbetet skall kunna bära överraskande god frukt, och även bjuda på överraskningar, så som björnbären. Lägger man till mod, nyfikenhet, uthållighet och lust hos både patient och psykoterapeut är det sannolikt att båda vill komma åt att njuta denna frukt. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Om
att arbeta med personer som antingen har allvarliga
personlighetsstörningar eller har upplevt psykotiska eller psykosnära
tillstånd skriver Hanna Sitter Randén, leg. psykoterapeut. Hon arbetar
på Psykoterapienheten inom Södra sjukvårdsområdet i Stockholm samt
privat som lärare och handledare. Hon är även författare till boken
”Magiska ögonblick. Psykoterapi vid psykoser”.
