|
Nr 15. 2006 sid.
32–49
|
|
|
Psykoterapeuten använder sin egen personlighet med intellekt och affekter och sin kontaktförmåga som sina grundläggande redskap i det psykoterapeutiska arbetet. Därför är psykoterapeuten alltid involverad, alltid inom räckhåll för att bli berörd, upprörd och påverkad, också på djupet. Ett annat sätt att säga samma sak är att psykoterapeuten är en mottagare och delaktig bärare – sekundärt och i efterhand visserligen, men ändå – av existentiella fasor, smärtor och ångest. Lyckliga, harmoniska människor har inget skäl att söka psykoterapi utom möjligen i utbildningssyfte för att bli psykoterapeut. Psykoterapeuten arbetar alltför mycket på livets skuggsidor och kunde därför behöva extra fonder av lycka och harmoni i det egna privata livet vid sidan av yrkesarbetet. ”Det är psykoterapeutens skyldighet att vara lycklig”, har jag emellanåt påstått med avsiktlig ironi, när jag har undervisat i psykoterapi. Är psykoterapeuter lyckligare och mer harmoniska än människor i allmänhet? Nej knappast, varken till grundpersonlighet eller som en följd av yrkesverksamheten! Det finns snarare anledning notera att psykoterapeuter till sina personligheter är mer lika sina klienter än ”människor i allmänhet” (Wrangsjö 1990, refererande till J. D. Guy: The personal life of the psychotherapist, 1987). Patientkarriären öppnar sig som alternativ till psykoterapeutkarriären enligt Wrangsjö. Vi talar om människor som har liknande bakgrund som patienter, som har motsvarande revanschbehov och behov att ”rätta till” saker och ting, behov som kan ha motstridig innebörd för psykoterapeutiskt arbete. Det kan ge upphov till en kamp för egen upprättelse med patienter och terapi som medel och förevändning ibland till ”vild psykoterapi”, som denna artikel diskuterar. Men det kan även bli en positiv, omedveten drivfjäder att stödja förbättring för patienten, söka indirekt egen revansch via sina klienter, med klienterna i främsta rummet. Det är i så fall en i allt väsentligt positiv drivkraft för yrket, fast den har sitt pris och avigsidor. Den emellanåt uppblossande debatten om ”under terapin framsuggererade minnen av sexuellt utnyttjande tidigare i livet” illustrerar ett av problemen, om än ställt på sin spets. Psykoterapeutyrket är med Sigmund Freuds formulering ”ett av de omöjliga yrkena”. (Som bekant från början en karakteristik av psykoanalytikerns yrke.) Omöjligt, genom sitt oavlåtliga sysslande med mänskligt lidande och psykiska svårigheter. Omöjligt ifall inte reflekterande och distanserande förmåga i rimlig grad finns att tillgå inom psykoterapeuten gentemot den egna yrkesutövningen och den egna personens påverkan till och från klienter och hjälpsökande. Vilka resurser för självreflektion, distansering, empati och relationsförmåga en terapeut förfogar över är ett samverkande resultat av grundpersonlighet, psykosocial belägenhet i nuet och av professionell utveckling under och efter utbildningen i yrket. Denna artikel vill diskutera inverkan på studerandeurval till psykoterapiutbildningar och utbildningsinnehåll från perspektivet av risker för ”vild psykoterapi”. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Göran
Ahlin, docent i psykoterapi, är gruppanalytiker, handledare och lärare i
psykoterapi och forskningsledare inom Psykoterapisällskapet i Stockholm
som han grundade år 2000 tillsammans med Susanna Bergom Larsson.
Dessförinnan har han förestått Institutet för Psykoterapeutisk Psykiatri
inom Stockholms läns landsting 1982-1999. I artikeln belyses avarten
”vild psykoterapi” även kallad parasitär psykoterapi. Den kan definieras
som en process där patienten exploateras av terapeutens egna behov, utan
att denne förmår eller har tillräcklig motivation att upptäcka detta
eller ändra på det. Hur detta kan hanteras bl.a. vid utbildning till
psykoterapeut diskuteras.
