|
Nr 16. 2007 sid. 58–65
|
|
|
Vi är två terapeuter, Eva Gunnarskog och Gertrud Liljedahl, som sedan några år tillbaks utvecklat ett samarbete med latensbarn, men framför allt med tonåringar och deras familjer. Vi lägger stor vikt vid föräldraterapiarbetet i den omställning som det är att vara tonårsförälder. Vi har hittat ett sätt att samarbeta, som vi inför ett seminarium vid BUP:s utbildningsenhet UBi, fick tillfälle att formulera oss kring. Det som är under stark förändring kännetecknas inte av fast struktur. Det rör tiden för adolescensen, men i dagens läge även BUP:s omorganisation i Stockholms läns landsting i alla dess faser. Båda förändringsperioderna kännetecknas av ramar och strukturer som skall rivas och omvandlas. BUP deltar nu i en omorganisation som genomförs och där mycket på många mottagningar ska byggas upp och byggas om på nytt. Starka känslor väcks till liv hos många kollegor. Hur kan vi motverka alltför mycket regression både i arbete med tonåringar och i den gigantiska omorganisationen? Vi får alla känna på projektiva mekanismer och paranoida föreställningar. För en del gäller det livet, andra tar det lugnare. En del hoppas och har visioner. Många frågar sig vad man kan göra och hur man kan påverka. För en del är det tjatigt, för andra oöverstigligt och en del tycker omorganisationen ger möjlighet till utveckling. Hur skapar vi betingelser för en större vuxenhet, större ansvarskänsla, men också större självständighet? Har vi vidare ramar än vi tror? Lägger vi fighterna på rätt personer? Tar vi rätt konflikter? Hur behåller jag, som enskild kliniker, min autonomi? I denna omorganisation bygger vi hela tiden broar; en del står vid brofästet, andra är på väg över bron och en del är redan på andra sidan bron. För att behålla vårt tänkande och vår vuxenhet har vi behövt både ställtid och tänketid, men också hjälp med en struktur för hur vi skall tänka och förhålla oss. En del av oss har behövt det och fått det via organisationspsykologer och organisationsterapeuter som vi engagerat. Vi har kunnat använda de känslor omorganisationen väckt för att ännu mer förstå krafterna i den omställning som adolescensen innebär för både tonåringen och föräldrarna. "Omorganisationen" i tonårsfamiljenI tonårsfamiljen, och i vår modell, arbetar vi utifrån idén att det inte går att förändra en person eller en familj. Men vi kan vara behjälpliga med att iscensätta möjligheterna till förändring och bryta ofruktbara mönster; att få en sten att rulla i det livslånga samspel som föräldrar och tonåringar är involverade i. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
