|
Nr 18. 2008 sid. 140–145
|
|
|
Strax innan jag sätter mig för att skriva en kommentar om två självbiografiska böcker, som var för sig innehåller en berättelse om sorgen att överleva sitt barn, ser jag i dagspress rubrikerna: Sjukskrivning vid sorg utreds och Fridlys sorgen efter ett barn. Morgontidningens debatt handlar om huruvida samhället ska försörja oss när vi sörjer eller om det är rimligt att avkräva en människa att förvärvsarbeta samtidigt som stor del av hennes kraft och energi läggs på det adekvata sorgearbete som följer av traumat att överleva sitt barn. Författaren Stefan L. Holm, som själv förlorat två barn, initierade debatten genom att föreslå vad han kallar en värdighetsgaranti; en sådan skulle innebära att en förälder som förlorar ett barn inte ska behöva strida med myndigheter för en rätt som borde vara självklar i ett samhälle med anspråk på att vara både modernt och humant. Nuvarande socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrson vill utreda frågan. Utredaren själv, den tidigare socialförsäkringsministern Anna Hedborg, tvekar om sorg verkligen kan kallas sjukdom. Sorg är naturligtvis ingen sjukdom, men det intressanta, enligt mitt förmenande, är att man i den debatten tvingas närma sig frågan om på vilket sätt livets betingelser medikaliseras – och diagnostiseras – för att tillhöra den del av den svenska välfärden som skattefinansieras. Vid förlust av någon vi älskat följer obönhörligen ett kännbart sorgearbete; en över tid plågsam sinnesstämning, förlust av intresse för yttervärlden och en påtaglig hämning och inskränkning av jaget. Vi blir då fullt upptagna av att anpassa oss till de nya krav som realiteten ställer på oss; det älskade objektet finns inte längre och det fordras av oss att vänja oss vid att alla våra investerade förhoppningar måste ta en annan riktning – eller med andra termer: all libido ska dras tillbaka från sina bindningar till detta objekt. Efter avslutat sorgearbete blir jaget åter fritt och ohämmat. Realitetsanpassningen vid djup sorg är särskilt motsträvig, tidvis så intensivt motsträvig att vi vänder oss bort från verkligheten och håller fast vid objektet med hjälp av hallucinatoriska upplevelser. Det normala är emellertid att realiteten avgår med segern, men först efter att ett stort uppbåd av tid och energi gått åt och alltmedan att det förlorade objektet fortsätter att existera psykiskt. Vid förlusten av ett barn blir detta krav av alldeles särskild dignitet; kärleken till våra barn innesluter, förutom allt annat, också vår narcissistiska fåfänga önskan om odödlighet. Att överleva sitt barn är en paradox av särskilt slag; en katastrof inrymd i en orimligt omänsklig överlevnadstriumf. Den gemensamma frågan som vi ställs inför i de två sinsemellan mycket olika böckerna, Maria Grafos ”Att överleva eller leva” och Malin Sävstams ”När livet stannar” är hur en människa just uthärdar det outhärdliga. Båda författarinnorna har också låtit sina psykoterapeuter, Maj-Britt Nilsson respektive Louise Linder, komma till tals och beskriva om hur de följt sina klienters tunga sorgearbeten. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
