|
|
|
|
Antalet legitimerade psykoterapeuter som utbildats till att arbeta med barn, ungdomar och deras föräldrar är få i Sverige. På Ericastiftelsen har man kontinuerligt utbildat terapeuter med denna inriktning sedan slutet av 1940-talet. Det var först c:a 40 år senare som universitetsutbildningar startade vid Göteborgs universitet på en mer kontinuerlig basis. I Umeå, Örebro och Lund har liknande utbildningar givits, men då utan kontinuitet. Varken i Örebro eller i Lund förekommer f.n. någon utbildning av barn- och ungdomspsykoterapeuter. I Linköping och Umeå ges f.n. utbildning av terapeuter med denna inriktning, men båda utbildningarna har ifrågasatts i Högskoleverkets rapport. Antalet utbildade psykoterapeuter med inriktning på barn och ungdomar från högskolor med examensrätt blir således färre inom en snar framtid. Under perioden 2000–2007 har följande antal utbildats eller är under pågående utbildning (2007–2011): Ericastiftelsen
(Stockholm): 36 utbildade sedan 2000 samt 23 pågående. Detta blir sammantaget omkring 150 utbildade under en 12-års period (2000–2011). Antalet pensionsavgångar bland barn- och ungdomspsykoterapeuter under samma tid är betydligt fler än dessa nytillskott. Det är med bestörtning som vi i redaktionen såg att av de ca 180 presentationerna på årets Psykoterapimässa som ägde rum i april 2008, fanns endast ett 20-tal (inklusive KBT och familjeterapi) som anknöt till barn och ytterst få som fokuserade på psykoterapeutisk behandling på psykodynamisk grund. Av dessa kom många från Ericastiftelsen och BUP i Stockholms läns landsting. Men varför fanns det inte fler från andra landsändar? Antalet montrar och besökande med inriktning på barn var också häpnadsväckande lågt jämfört med tidigare mässor. Är detta ett uttryck för att möjligheterna att erbjuda en psykoterapeutisk behandling för barn i stort sett har upphört i Sverige? Däremot fanns det många anföranden som beskrev psykoterapeutiskt arbete med ungdomar och unga vuxna. Man kan dock fråga sig om det under denna rubrik oftast döljer sig åldergruppen ”äldre ungdomar” och i så fall hur psykoterapier för dem mellan 13–16 år får någon plats i dagens samhälle. Parallellt med att färre barn- och ungdomspsykoterapeuter utbildas och att denna inriktning blir alltmer sällsynt på t.ex. BUP-mottagningar, så dyker mer obskyra former av ”terapi” upp som riktar sig även till barn, något man kan läsa om i dagspressen. Begreppet ”terapeut” är ju inte på något sätt ett skyddat ord. Vem som helst kan i princip kalla sig diplomerad terapeut (dvs. inte legitimerad). Vad som är oroande – och olagligt – är att alltfler ”terapeuter” arbetar med barn under 12 år, personer som inte på annat sätt har en grundlegitimation eller arbetar inom en etablerad organisation, där sådan kompetens finns i behandlingsteamet. Det kan därför få förödande konsekvenser om de legitimationsgrundande utbildningarna för barn- och ungdomspsykoterapeuter beskärs eller läggs ned parallellt med att så många verksamma terapeuter lämnar yrkesbanan. Behovet av terapi är stort, och föräldrar i allmänhet har svårt att avgöra skillnaden mellan en leg. psykoterapeut och en som benämner sig ”lek-” eller ”barnterapeut” och som arbetar helt i egen regi och utan utbildning. Som vi i tidigare nummer (17) nämnt blev fyra av alla de 18 granskade utbildningarna godkända. En av dessa var den som ges vid Psykoterapiinstitutet (PI) i Stockholm i samverkan med Karolinska Institutet (KI) med inriktning på vuxna och med en nära klinisk anslutning till undervisning och forskning. Sedan granskningsgruppens besked kommit har en omorganisation inom Stockholms läns landsting (SLL) gjorts. Landstingsstyrelsen och KI:s styrelse har beslutat att all FoUU (forskning, utveckling och utbildning) gällande bl.a. vuxenpsykiatrin inom såväl SLL som KI, ska slås ihop från januari 2008 till en gemensam enhet. För PI:s del innebär det att 40 % av budgeten, dvs. den del som räknas som FoUU, ska in under det nya verksamhetsområdet. Därmed riskerar man att den nära länken mellan forskning och klinisk verksamhet upphör. Det leder också till att den kvarvarande verksamheten på PI inte heller innehållsmässigt kan existera självständigt, eftersom det då återstår en psykoterapienhet med enbart klinisk verksamhet. Den kvarvarande kliniska verksamheten kan komma att spridas ut till psykiatrins olika verksamhetsområden/kliniker. Konsekvenserna kan bli stora för den psykodynamiska psykoterapins kliniska bestånd och utveckling i Stockholmsområdet och för utbildningsverksamheten som når kursdeltagare från hela Sverige. Att forskning både är bra och nödvändig håller nog de flesta med om, men som så många gånger i vårt land, gäller tyvärr endast en princip i taget. Forskning kring vilka metoder som passar patienter är därför välkommen. Men det får inte leda till en akademisering på bekostnad av klinisk erfarenhet och kunskap. Om antalet disputerade lärare på en yrkesutbildning – en ”hantverksutbildning” – bedöms som viktigare än de med klinisk kompetens och erfarenhet, då lever det kliniska bemötandet i ett riskabelt tillstånd. Att både forskning och klinik ska gå hand i hand borde vara uppenbart för de flesta. Själv föredrar jag att gå till en erfaren och duktig tandläkare som kan bemöta mig och kan tänder, istället för en endast akademiskt skicklig sådan! Forskningen inom området hoppas jag att tandläkaren själv sätter sig in i och i sin tur förmedlar i sitt hantverk till mig som patient. Mellanrummet har haft flera temanummer med klinisk anknytning, men inget som helt ägnas åt detta fält. Vi har därför i detta nummer valt att utgå från psykoterapeutens rum, såväl på ett konkret plan som vad som sker i det interpersonella rummet mellan patient och terapeut. Ett nummer med mycket kliniskt material ställer förstås frågan om konfidentialitet och etik på sin spets. I de flesta beskrivningarna inifrån terapirummen i detta nummer har patienten själv och/eller föräldrarna givit sitt tillstånd till publicering. I några fall är materialet av sådan art att det är mer allmängiltigt och vi har bedömt att patientens integritet därigenom skyddats. Vi har utdrag från terapitimmar från både svenska terapeuter och från andra länder. Eftersom de flesta som reflekterat över sessionerna har kommenterat dem på engelska, så har vi valt att behålla den engelska texten. Detta gör vi också för att på så sätt göra grundmaterialet så oidentifierbart som möjligt. Vi kan därför här presentera ett unikt nummer som kan nå ut till läsare i många länder. Vi vill tacka leg. psykoterapeut Kate Tauvon, Stockholm och Ph.D., leg. psykolog Jeremy Ray, Göteborg för ovärderlig hjälp med språkgranskningen. Vi vill också tacka dem som läst sessionerna och bidragit med sina mycket intressanta synpunkter på terapierna, Anne Alvarez och Monica Lanyado, London, Saralea Chazan, New York, Peggy Deeny, Dublin, Antonia Grimalt, Barcelona och Mats Herlin, Halmstad. Under det gångna året har Mellanrummets vänförening fortsatt att stödja utgivandet av tidskriften. Höstens medlemsmöte sköts av praktiska skäl upp till februari 2008 då Monica Lanyado mötte medlemmarna i föreningen tillsammans med dem i Föreningen för barn- och ungdomspsykoterapeuter. Ett referat från hennes presentation finns i detta nummer. Årets medlemsmöte är planerat till maj 2008 då Sue Gerhardt kommer till de båda föreningarna och berättar om hur den tidiga anknytningen påverkar det lilla barnets växande hjärna. Även detta medlemsmöte återkommer vi till i kommande nummer. Vi vill tacka för generöst bidrag för utgivandet av tidskriften som Celsingstiftelsen givit oss. All ekonomisk support behövs, då expenserna för tryckning och distribution, framför allt portoavgifterna, är höga. Nästa år är det jubileum! Mellanrummet fyller 10 år och samtidigt ges det 20:e numret ut. Har Du synpunkter på innehåll och hur vi kan fira att det finns en tidskrift om barn- och ungdomspsykoterapi som når många läsare i de nordiska länderna, så hör av Dig. Det finns redan nu ca 3 600 sidor text i ämnet som Mellanrummet har publicerat. Som vanligt är vår hemsida största kontaktytan med Er i läsekretsen. Besök den gärna! Leg. psykolog, leg. psykoterapeut Magnus Bjurhammar är oss fortsatt till ovärderlig hjälp. Jag vill påminna om att Mellanrummets syfte är att vara ett mellanrum på många sätt. Vi ber därför Er alla som har tankar om ämnet, artiklar, referat från kongresser, recensioner osv. att skicka in material till redaktionen. Britta Blombergansvarig utgivare
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
