Nr 18. 2008 sid. 8–16
|
Nr 18. 2008 sid. 8–16
|
|
|
Till de terapeuter som delat med sig av sina behandlingsprocesser riktar vi vårt varma tack. Det krävs alltid ett stort mått av mod för att bjuda in utomstående i terapirummet på detta sätt och ingen gör det naturligtvis lättvindigt. Det innebär ju att utsätta både sig själv, sitt arbete, och inte minst sina patienter, för en mild form av intrång. Här sker det under kontrollerade former och inom givna ramar, men det kräver ändock noggranna överväganden. Ingen terapeut är oberörd och man kan känna sig osäker på hur den process man beskriver och man själv kommer att påverkas. Men att dela med sig av det terapeutiska arbetet innebär också möjligheter att se på aktuella processer från nya synvinklar och ger en chans att få andra klinikers reflektioner på det egna arbetet och på patientens möjligheter och begränsningar. Vi hoppas att alla medverkande får uppleva att deras generositet mot läsarna också ger något användbart tillbaka till dem i deras yrkesroll. Vi vill återigen betona att, när vi väljer att presentera så här omfattande kliniskt material är vi mycket omsorgsfulla med att, i högsta möjliga grad, skydda patienternas integritet. I flera av barnens terapitimmar har föräldrarna fått läsa och godkänna att materialet publiceras. Dessutom har terapeuterna och redaktionen samarbetat i att avlägsna och ändra detaljer som skulle kunna göra att någon person kan bli identifierbar. I andra fall är det kliniska materialet av sådan art att redaktionens bedömning varit att patienten är skyddad genom att innehållet är så pass allmängiltigt att vi inte har inhämtat särskilt tillstånd för publicering, utan endast avlägsnat bakgrundsinformation som skulle kunna röja t.ex. från vilket land patienten kommer. Terapeuter från flera nordiska länder har bidragit med de olika terapisessionerna. Allt kliniskt material publiceras på engelska – dels för att öka integritetsskyddet för patienterna och dels för att de terapeuter som reflekterar över materialet av språkliga skäl, använt den engelska översättningen av terapisessionerna. I redaktionen vill vi också på detta sätt göra innehållet i detta nummer mer tillgängligt för våra utländska skribenter och läsare. Utöver ramarna är det samspelet mellan psykoterapeut och patient som utgör den egentliga psykoterapin. Vi vet alla också att händelser i vardagen och patienters möten med närstående och andra professionella får betydelse för de terapeutiska processerna, men i detta nummer koncentrerar vi oss främst på vad som händer i rummet, i Mellanrummet, och i det interpersonella samspelet i den terapeutiska relationen. Innan man kan tala om att det pågår en psykoterapeutisk process behöver en relation etableras. Patienten måste ges möjlighet att knyta an, på det sätt som han eller hon är kapabel till. Psykoterapeuten måste ställa sig till förfogande på ett alldeles speciellt sätt för att detta skall bli möjligt. Att lyssna till vad patienten förmedlar, med handling eller ord, innefattar att terapeuten låter det skedda slå an till egna inre upplevelser – det blir en ”resonans” av likartade förnimmelser i terapeuten. Först därefter kan den i terapeuten upplevda reaktionen på det som patienten förmedlat, kopplas till teoretisk kunskap och förståelse som terapeuten förvärvat via sina studier och sin ”beprövade erfarenhet” av tidigare möten med patienter. Terapeuten tänker på så sätt egna tankar om patientens kännande och tänkande. Det är utifrån dessa inre funderingar som terapeuten avgör hur och när olika interventioner ska ske, som kan gagna patientens psykiska tillväxt. Genom att ”låna ut” en bit av sin egen känslo- och tankeapparat kan terapeuten på så sätt ”fylla i” de länkar som patienten av olika skäl själv inte kunnat bygga upp. Det går inte att endast med ord berätta för en patient, oavsett om det gäller barn, ungdomar eller vuxna, att relationen kommer att vara till hjälp, att ”boten” kan finnas i samspelet, i lyssnandet, i uppmärksamheten, i de terapeutiska erfarenheterna. Det måste upplevas, visas och kännas. Vi psykoterapeuter har i uppdrag att försöka inge hopp och skapa intresse för att engagera sig i en mellanmänsklig relation. Till patienten måste vi förmedla det genom hur vi lyssnar, talar, delar känslor, delar tankar och på vilket sätt vi är bekräftande, inte alltid förstår, är tillåtande och begränsande. Både patient och psykoterapeut måste bli betydelsefulla för varandra för att en gynnsam utvecklingsprocess ska kunna äga rum. Judy Chused, skriver (Journal of Infant, Child, and Adolescent Psychotherapy, 2006) om den psykoterapeutiska/psykoanalytiska relationen på ett mycket känsligt och intressant sätt. Hon betonar att det inte går att ”älska” en patient som är ny och okänd för oss. Så småningom kan en sådan ”kärlek” eller engagemang och intresse växa till sig, men den kan inte existera av sig självt i början av relationen, speciellt inte om den präglas av avvisande eller negativa och destruktiva förtecken. Det som bär inledningsvis och som blir en grundförutsättning för den nya terapeutiska relationen är psykoterapeutens tilltro till den analytiska/terapeutiska situationen och ”kärlek” till möjligheterna processen skulle kunna innebära för patienten – och därmed även för terapeuten. Utan tillräckligt goda egna erfarenheter av att själv få hjälp genom psykoterapi kan det bli svårt för psykoterapeuten att känna tilltro och investera känslor till arbetet på det sätt som gynnar relationen och behandlingsprocessen. Identifikationen med patienten, från terapeutens sida, innebär att vi kan se aspekter av oss själva i patienten och på så vis kan man säga att engagemanget i arbetet har adaptiva narcissistiska rötter. För att en inre förändring skall bli möjlig och patienten skall kunna bli hjälpt är det därför nödvändigt att den terapeutiska situationen ger nya erfarenheter. Patienten kan ha svårt att tåla möten med andras perspektiv och ha starka skäl att försöka skydda sig mot kontakten med psykoterapeuten. Den som har upprepade erfarenheter av att inte komma till sin rätt i relationer till andra saknar många gånger det hopp om att få hjälp som kan utgöra drivkraften i att närma sig andra människor känslomässigt. T.ex. förväntar sig den som är van vid att känna sig missförstådd, kränkt eller invaderad sällan att relationer kan ha något gott att erbjuda. En patient med sådan bakgrund behöver ofta gott om tid på sig och ett tillåtande klimat för att våga knyta an till terapeuten. Terapeuten å sin sida måste vara utrustad med tillräckligt mycket tålamod och förmåga att uthärda ovisshet och osäkerhet för att kunna erbjuda ett psykiskt utrymme, som så småningom kan bli en gemensam plats att dela upplevelser och berättelser med patienten. Till en början kan patienten behöva känna att det är en plats – ett både konkret och psykologiskt rum – man har kontroll över och som finns till för patientens skull exklusivt. Detta är något som Majlis Winberg Salomonsson skrivit om i nr 4 av Mellanrummet (2001). Terapeuten bör vilja och kunna stå till förfogande på ett sådant sätt att hon/han upplåter psykiskt utrymme till patienten, något vi ägnat ett helt nummer av Mellanrummet åt (nr 15, 2006). Först när det finns en sådan psykologisk ”plats” att mötas på blir det möjligt att starta ett känslomässigt utbyte som kan leda till förändring. Det krävs då att båda parter låter sig påverkas av varandra. Det kan vara en svår balansgång för psykoterapeuten att finna den form av lyhördhet och grad av intoning som passar respektive patient. Hur detta utforskande och känslomässiga närmande lyckas blir i regel centralt för hur den psykoterapeutiska processen kan fortskrida och hur gynnsam den kan komma att bli. I psykoterapin har patienten möjlighet att få nya erfarenheter som påminner om gamla – men inte är desamma. När terapeuten ger tillbaka sin respons – interventionerna – på det patienten förmedlar, inträffar kanske det mest intressanta i samspelet mellan de två, nämligen om, och i så fall hur, patienten kan ta emot och ta in det som terapeuten förmedlar. Dessa interventioner som terapeuten gör bygger på teoretiskt kunnande och inkännande utifrån tidigare möten med patienten. Hur interaktionen mellan de två fortlöper är kanske den mest kurativa delen i det terapeutiska arbetet. Men förvisso sker inte all interaktion verbalt! Mycket förmedlas på helt andra plan mellan två människor. Där patienten tidigare i sitt liv haft avbrott, icke-kontinuitet eller t.o.m. attacker mot sig, sker nu en fortsättning i den kommunikativa länken. Stern (2002) har skrivit om ”moments of reparation” i relationen mellan späda barn och deras föräldrar. Dessa ögonblick av reparation utgörs även i det terapeutiska mötet av nya sätt att hålla en intersubjektiv och bärande länk löpande. Förståelse och kongruens mellan patienten och terapeuten är viktiga upplevelser. Men kanske är dissonansen, missförstånden, som senare klaras ut eller kan accepteras, av än större betydelse för de reparativa krafter som krävs för att patienten ska kunna utvecklas från sitt psykiska lidande. Dessa ögonblick av reparation och möten mellan två personer i reparationen utgör ofta vändpunkter i terapiprocesser. Det är kanske just likheten och olikheten i kombination som blir så kraftfull att överföringsrelationen i sin dynamik kan kännas som ”rena dynamiten”. Relationen till psykoterapeuten kommer att präglas av tidigare relationer och innehålla en del nyheter. De tidigare verkliga erfarenheterna, de omedvetna fantasierna och den nya verkliga och fantiserade relationen smälts samman inom patienten – och inom terapeuten. I detta komplexa sammanhang finns möjlighet att dela känslor, tankar och upplevelser som präglas av både det som är gammalt och det som skapas i stunden. Man talar ibland om en korrigerande emotionell erfarenhet. En sådan erfarenhet påminner om tidigare erfarenheter men har viktiga emotionella konsekvenser som skiljer sig från de tidigare. Det kan t.ex. handla om en patient som alltid upplever sig avvisad och ser till att ta upp viktiga och känsliga teman i samtal eller lek precis när terapisessionen ska sluta. Situationen är som gjord för att leda till en upprepning av tidigare negativa och smärtsamma erfarenheter av bristen på någon som ger sig utrymme och tid att lyssna. Patienten kommer här sannolikt att bli avvisad även av terapeuten, på så vis att sessionen inte förlängs för att ta hand om det som patienten visat upp. I sättet att avbryta och genom att minnas och kanske återknyta till det viktiga temat en annan session kan dock psykoterapeuten ändå bidra till att patienten känner sig betydelsefull och respekterad, särskilt om det kan bli en återkommande erfarenhet. Känslan inför och erfarenheten av avvisanden kan därmed komma att bli mindre plågsam på sikt. När läkande processer i psykoterapi diskuteras funderar många av oss psykoterapeuter på tolkningens plats och betydelse i behandlingen. En del s.k. historiska eller genetiska tolkningar gör vi bara inom oss, andra kan vi välja att dela med patienten. När och hur detta sker, om det överhuvudtaget sker, varierar. Det finns antagligen lika många sätt att förhålla sig till denna tekniska fråga som det finns psykoterapeuter. Många barn- och ungdomspsykoterapeuter använder historiska tolkningar i ytterst begränsad utsträckning, med motiveringen att tolkningen får en positiv betydelse först när problematiken kunnat genomarbetas i den terapeutiska relationen. I många fall får den historiska tolkningen således en plats i terapin som organiserande och kognitivt sammanlänkande ”avslutning” snarare än främsta vägen till bot, dvs. något som knyter samman barnets och ungdomens upplevelser i nuet med tidigare livserfarenheter. Kanske kan man se den som ett förnämligt bidrag till patientens upplevelse av koherens över tid och i olika sammanhang. Chused tar upp frågan om genetiska tolkningar (verbala kopplingar till ursprungsupplevelser) och nämner
Det är just detta upplevande och tänkande om en annan människas upplevelser och tankar som terapeuterna bjuder in oss läsare till i sina referat från terapitimmarna. Och det är detta som våra inbjudna terapeuter reflekterar kring.
Vi har i detta nummer flera terapitimmar, presenterade av terapeuter som vi av sekretesskäl inte nämner vare sig namn eller ursprungsland på. Reflektionerna på deras material kommer från: Anne Alvarez, psykolog och psykoterapeut, London, som i sina kommentarer bl.a. lyfter fram det specifika i psykoterapeutiskt arbete med barn med genomgripande kontakt- och beteendestörningar. Antònia Grimalt, psykoanalytiker, Barcelona, visar på betydelsen av att bli uppfattad, sedd och tänkt om av en annan människa för att kunna utvecklas. Vi får följa hennes reflektioner om terapeutens ”reverie”, ett ”psychic space”, runt barnet och betydelsen av dessa för att terapin ska kunna fortgå och leda till en psykisk utveckling för barnet. Monica Lanyado, psykolog och psykoterapeut, London, belyser i sina reflektioner hur ett barn kan befinna sig på flera ”geografiskt” olika områden i sitt ”mind” och hur man som terapeut aktivt kan följa och eskortera barnet mellan dessa områden. Saralea Chazan, Ph.D. och psykoterapeut, New York City, lyfter i sina reflektioner fram hur den normalutvecklingsperiod som ett barn befinner sig i påverkas av de svårigheter som uppkommit. Här är det framför allt åtskillnaden mellan fantasi och magiskt tänkande respektive verkligheten som återspeglas i barnets berättelser om sina teckningar som står i fokus och hur de reella objekten behövs i detta åtskillnadsarbete. Även Mats Herlin, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Halmstad, utgår från normalutvecklingen hos den ungdom som han reflekterar kring, och hur den interagerar med pojkens svårigheter. Det handlar om en pojke i tidig adolescens som har kvar mycket av latensfungerande. Pojken värjer sig inför krav och levnadsomständigheter som han skulle behöva förhålla sig annorlunda till för att kunna växa och utvecklas gynnsamt. Peggy Deeny, gruppanalytiker och psykoterapeut från Dublin, ger sina reflektioner kring ett antal sessioner med en terapigrupp för unga vuxna. Sessionerna som presenteras representerar olika delar av en korttidsterapi och reflektioner ges på hela terapiprocessen. Gunnar Carlberg, direktor vid Ericastiftelsen, Stockholm berättar om de forskningsprojekt som pågår där, bl.a. utifrån barnens egna berättelser om vad som skett i terapirummet tillsammans med deras psykoterapeut. Vi kan också läsa om några reflektioner av Britta Blomberg, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Ericastiftelsen, Stockholm, kring barnterapirummets utformning och hur det konkreta rummet och dess interiör kan användas till ett terapeutiskt rum för arbete mellan terapeuten och patienten. Lisa Norlin, PTP-psykolog i Lidköping, berättar i sin artikel om den franska behandlingsmodellen vid La Maison Verte, med syfte att förebygga psykisk ohälsa hos små barn. Som vanligt har vi också en litteraturlista i anslutningen till temat. Denna gång belyser den bl.a. artiklar och kapitel med likartade uppläggning med ett terapeutiskt material utifrån vilka andra terapeuter reflekterar. Vi har också en recension av två böcker som båda belyser såväl patientens som terapeutens berättelser utifrån en terapeutisk process. En insändare finns också som illustrerar vad som kan ske inne i en 5-åring, när mamma plötsligt blir sjuk och doktorn kommer och för bort henne. Här kan man följa traumat utifrån de detaljerade kroppsliga sensationer som barn ofta upplever och som är förknippade med händelser som påverkar dem starkt. Under våren har Mellanrummets Vänförening inbjudit till en föreläsning med Monica Lanyado där hon berättade om ”Action and non-action in the psychotherapeutic process: explorations in transitional space” som vi får ett referat ifrån. Vi önskar Er en intressant läsning utifrån det unika patientmaterial som vi här har fått möjligheten att publicera och vi framför ett varmt tack för alla de intressanta reflektioner som de inbjudna terapeuterna bidragit med! ReferenserBritton, R., Chused, J., Ellman, S. & Likierman, M. (2006). Introduction to issues related to treatment. Journal of infant, child and adolescent psychotherapy, 5(3), 351-363. Psykoterapeuten – aspekter av ett yrke (2006). Mellanrummet nr 15. Stern, D. (2002). Ögonblickets psykologi. Om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Stockholm: Natur och Kultur. Winberg Salomonsson, M. (2001). Rum för tolkning. Mellanrummet nr 4, 22-34.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
