Nr 19  2008 sid. 61–75

 
GRUPPHANDLEDNING INOM PSYKOTERAPIUTBILDNINGAR

Marie-Louise Ögren och Siv Boalt Boëthius
 

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

 

Denna artikel är en fortsättning på den föregående och ger en samlad bild av den forskning om grupphandledning som författarna arbetat med under senare år. De resultat som vi fått kan till stora delar översättas till andra verksamhetsområden. Vi har medvetet tagit med många referenser för dem som vill läsa mer om ämnet.

För att kunna bli en bra terapeut behövs något mer än teoretiska kunskaper. En yrkesskicklighet behöver växa fram genom att teori integreras med tillämpning. Handledning på psykoterapeutisk behandling har en lång tradition som en av tre hörnpelare (teori, egenpsykoterapi och kliniskt arbete under handledning) inom psykoterapiutbildningar på olika nivåer. Tillgång till kontinuerlig handledning har dessutom visat sig fylla en viktig funktion för vidare utveckling och fördjupning för psykoterapeuter för att motverka stagnation och utbrändhet i yrkesrollen (American Psychological Association, 2000; Gordan, 1992; Skovholt & Rönnestad, 1992; Stiwne, 1993; Socialstyrelsen, 1996; 2005).

Psykolog-/psykoterapeutlegitimation
och handledarutbildningar

I takt med att psykologens och psykoterapeutens arbetsinsats blev mer efterfrågad kom psykoterapiutbildningar på olika nivåer efterhand att formaliseras. Det femåriga psykologprogrammet infördes exempelvis 1982 och psykologlegitimationen med krav på grundläggande psykoterapiutbildning trädde i kraft några år senare. På motsvarande sätt införde Socialstyrelsen legitimation för psykoterapeuter utifrån stipulerade krav på utbildning, där psykoterapihandledning hade en betydelsefull plats.

I Sverige uppstod relativt tidigt ett intresse för vidareutbildningar av lärare och handledare i psykoterapi, inte minst i sam-band med den första statliga psykoterapeututbildningen (Gut, 1976; Holmström, 1975; Laurell & Svensson, 1978; Sylvander, 1976; Szecsödy, 1974). Den första handledarutbildningen anordnades 1974, i regi av dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ), som en försöksutbildning för lärare och handledare i psykoterapi (Janson, 1975).

Två år därefter startade Ericastiftelsen sin handledarutbildning. Några år senare arrangerade även Mentalvårdsbyrån och psykologiska institutionen i Stockholm handledarutbildningar. Cirka 40 externa handledare var engagerade i PEG (dåvarande psykologutbildningen), där först Gitte Settergren sedan Siv Boalt Boëthius var ansvariga för psykoterapimomentet. På initiativ av professor Carl-Otto Jonsson, som då var institutionsgruppens prefekt, anordnade Beteendevetenskapliga institutionsgruppen utbildningen i samarbete med Kursverksamheten. Den ettåriga utbildningen lades upp i samarbete med de tre mycket färgstarka huvudhandledarna psykologerna Göran Schedin, Inga Sylvander och Emmy Gut samt de tolv externa handledare som var deltagare.

En utvärdering av utbildningen gjordes som en PEG-uppsats av Claes Richter (1980) med Siv Boalt Boëthius som uppsatshandledare. Syftet var att undersöka i vilken grad utbildningen bidrog till att utveckla och konsolidera identiteten som handledare. Undersökningen byggde på bandade individuella intervjuer vid tre tillfällen med huvudhandledare, kursdeltagare och de två personer som administrerade utbildningen. Deltagarna hade lång yrkeserfarenhet och mellan 3–13 års erfarenhet av handledning. Utvärderingen visade att alla deltagare ansåg att de hade blivit betydligt säkrare i sin yrkesroll som handledare. Vissa skillnader mellan handledningsgrupperna framkom, som uppfattades bero på dels olika handledarstilar, dels skillnader ifråga om deltagarnas erfarenhet av handledning.

I de synpunkter som gavs efter avslutad utbildning framkom att alla ansåg att ett års utbildning var för kort, man förordade två år. Huvudhandledarna påtalade vikten av samordning mellan teoriseminarierna och handledning, behovet av egna sammankomster för att utbyta erfarenheter och stötta varandra och att det borde ingå mer grupp- och organisationsteori. Kursdeltagarna framhöll behovet av förpraktik och fler handledningstimmar, då många PEG-studerande inte hade någon klinisk erfarenhet. Man pekade också på vikten av att momentet jämställdes med dåvarande Steg 1-utbildningen, vilket också kom att genomföras. Det är intressant att konstatera att erfarenheterna från denna kursuppläggning har kommit att prägla senare handledarutbildningar.

...


 

 Till förstasidan!    Överst på sidan!    Tillbaka ett steg!    Skriv ut sidan!

 
 

 

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Magnus Bjurhammar www.enigma.se
Webbmaster