Nr 21  2009 sid. 186–198

SJU SAKER SOM ALLA PSYKOTERAPEUTER
BÖR VETA OM SJÄLVSKADANDE

Per Wallroth

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Per Wallroth är fil. dr, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och psykoanalytiker. Han arbetar med mentaliseringsbaserad terapi för borderlinepatienter i MBT-teamet Huddinge, som han var med och startade 2005. Han har gett ut ”Hål i huden. Flickor som skär sig” (tillsammans med Susanna Åkerlund, 2002) och ”Mentalisering. Att leka med verkligheten.” (tillsammans med Göran Rydén, 2008). I artikeln presenterar han basfakta om självskadande och visar hur begreppen anknytning och mentalisering gör det möjligt att förstå något så svårbegripligt och svårsmält som att unga människor väljer att skada sina egna kroppar med rakblad, cigaretter och hammare.

1. Självskadande är något helt annat än självmordsförsök

Det finns ingen enighet om hur självskadande ska definieras, men den amerikanske psykiatern Armando Favazza (1996), en av självskadeforskningens pionjärer, har formulerat den mest allmänt accepterade definitionen. Självskadande är, säger Favazza, ”avsiktlig förstörelse eller förändring av den egna kroppsvävnaden utan medveten självmordsavsikt” (s.xviii–xix). Han skiljer också mellan ”kulturellt sanktionerat självskadande” och ”patologiskt självskadande”. Med kulturellt sanktionerat självskadande avser han dels ritualer som är invävda i det religiösa eller sociala livet, som till exempel den judiska omskärelsen, dels mer modebetonade fenomen som skönhetsoperationer, tatueringar och piercing. Här koncentrerar vi oss på det patologiska självskadandet.

Lägg märke till orden ”utan medveten självmordsavsikt” i Favazzas definition! Vi kan alltså rätta till ett vanligt missförstånd, nämligen att självskadande är ungefär samma sak som självmord eller självmordsförsök. I själva verket är det snarare tvärtom – självskadande handlar om att hålla sig vid liv, om att försöka få stopp på outhärdliga känslor som man inte kan hantera på annat sätt än genom att göra något drastiskt (Paris, 2007; Walsh, 2006). Det kan kännas som om valet står mellan att skada sig själv eller ta livet av sig. Favazza (1999) formulerar detta på ett slående sätt:

”Skillnaden mellan självskadande och självmord är enkel men avgörande: det är skillnaden mellan liv och död. Självmord är en slutpunkt; självmordsbenägna människor vill få stopp på alla känslor och avsluta sina liv. Självskadande är en morbid form av självhjälp; självskadare vill bli av med svåra tankar och känslor och fortsätta leva.” (s.125)

2. Det är stor skillnad på olika typer av självskadande

Favazza understryker att man måste skilja mellan olika typer av patologiskt självskadande, eftersom det kan fylla skilda funktioner och utföras av människor med helt olikartade problem. Han har konstruerat ett klassifikationssystem, som i den senaste versionen anger fyra olika typer av patologiskt självskadande (Simeon & Favazza, 2001):

• Stereotypt självskadande är handlingar som upprepas ett otal gånger på ett monotont och ibland också rytmiskt sätt, till exempel att dunka huvudet i väggen eller golvet eller att bita eller slå sig själv. Det förekommer främst bland utvecklingsstörda personer, i synnerhet på institutioner, men också vid svår autism och en del neurologiska sjukdomar.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster