Nr 21  2009

Anknytning och psykoterapi

 

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

 

Som en naturlig fortsättning på föregående nummer, Sinnenas rum – Psyke och Soma, kommer här ett tema som fokuserar på den livsviktiga anknytningen. Under senare år har alltfler artiklar och böcker visat på att anknytningen och samspelet påverkar oss människor och framförallt hur vår mänskliga hjärna reagerar vid olika anknytningsmönster. Det är därför glädjande att vi fått så många intressanta artiklar om ämnet till detta temanummer om anknytningen.

Susan Harts två böcker, som utkommit på svenska under 2008 och 2009, kan varmt rekommenderas till läsning, speciellt de kapitel där hon visar på hur olika terapeutiska tekniker inom psykodynamisk terapi riktar sig till olika delar av vår mänskliga hjärna. Detta är kunskaper som borde ut i massmedia och till alla som arbetar med människor i alla åldrar. Många terapeuter och behandlare känner igen sig i de interventioner som beskrivs, men har sannolikt inte förknippat dem med att vi aktivt adresserar olika delar i den mänskliga hjärnans struktur och uppbyggnad.

Att anknytningen är livsviktig är numera vedertaget vid de flesta institutioner som arbetar med barn och ungdomar. Men att våra gener uttrycker sig genom samspelet med omgivningen är kanske inte lika välspridd kunskap, speciellt inom barn- och ungdomspsykiatrin av idag, där neuropsykiatriskt diagnostiserande och medicinering tar allt större plats. Den modell som sprids från SKL – Sveriges kommuner och landsting – innebär att basnivån (för barn och ungdomar är detta ofta BVC/BHV, primärvården, elevhälsan, ungdomsmottagningar) ska ta emot ”basen” av psykiskt lidande. Psykiatrin ska utgöras av specialistinsatser. Tanken är bra och går man 80 år bak i tiden så var det ju där allt började! Mer om detta finns att läsa i Mellanrummet nr 11 Historik och Framtid. Under 1920-talet startades flera försök till ”Rådgivningsbyråer”, bl.a. inom skolans regi och inom barnavårdsnämnden, detta i Stockholm. Parallellt fanns ”observationsklinikerna” för de ”svåra fallen”. Detta utmynnade i att Stockholms stads barnavårdsnämnd startade en verksamhet med en rådgivningsbyrå på mer permanent basis 1933, medan ”psykiatrin” fanns på några av de större barnsjukhusen. I Göteborg kom de diagnostiska utredningarna att ligga vid sjukhusen och behandlingen byggdes upp genom en rådgivningsbyrå i skolans regi. Genom ett lagförslag 1944 genomdrevs en expansion av ”den psykiska barna- och ungdomsvården” till att omfatta alla län. Man hade då redan haft flera försöksverksamheter i olika delar av landet.

I regeringens budgetproposition framgår det att man avser att satsa 900 miljoner kronor per år mellan 2009-2011 på förbättringar inom psykiatrin. Ett område som då ska prioriteras är barn- och ungdomspsykiatrin, där ekonomiskt stöd till ”första linjens” bedömnings- och behandlingsutbud ska beaktas. Det rör insatser för barn och ungdomar med psykisk ohälsa inom barn- och skolhälsovården, primärvård och ungdomsmottagningar, men behandlingsåtgärderna benämns dessvärre fortfarande psykiatri. Väntetiderna till BUP är långa, och ”med hjälp av en stärkt ´första linjens´ hälso- och sjukvård till barn och ungdom med psykiska problem räknar man med att många som väntar ska kunna få hjälp tidigare än inom specialistpsykiatrin” (Psykologtidningen, 1/09, s.9).

Begreppet ”den psykiska barna- och ungdomsvården” innefattade enligt lagförslaget 1944, all typ av behandling, inte endast psykiatrisk vård, och många BUP-mottagningar byggdes upp, som både hade inriktning på diagnostik och behandling av grav psykiatrisk problematik och psykisk förebyggande hälsovård samt behandling av psykisk ohälsa. Jag har tidigare i Mellanrummet skrivit om de olika nivåerna för åtgärder: bevarande av psykisk hälsa – behandling av psykisk ohälsa – behandling av psykisk sjukdom. I dag har BUP helt hamnat i det tredje området i sin specialistfunktion, vilket också uttalas av SKL som ett syfte med den behandlingsinriktningen.

En stilla fråga innefinner sig då genast. Om nu BUP-organisationerna runt om i landet, ända sedan mitten av 1940-talet, fått ekonomisk ersättning för att hantera och bemöta alla dessa områden, hur kan de då avsäga sig vissa arbetsuppgifter utan att samtidigt ge ifrån sig viss ekonomisk utjämning för de åtgärder man nu frånhänder sig? Visst behövs stora mängder slantar inom psykiatrin. Men det är också så, att många som inte behöver ”specialistpsykiatri” nu söker sig till BUP, eftersom inget annat alternativ ännu finns att tillgå på en mer rikstäckande nivå. Man kan bara önska att politiker börja upptäcka glappet och aktivt tar tillvara den kunskap som rymdes inom begreppet ”den psykiska barna- och ungdomsvården”.

Nu ska t.ex. skolpsykologer, på den s.k. basnivån, göra ”grundbedömningen” om ett barn eller ungdom kan tänkas ha en neuropsykiatrisk diagnos, för att de sedan ska kunna remitteras till BUP. Då tas även mycket tid från skolpsykologens övriga arbete på basnivån. Några skolpsykologer har rapporterat att i deras distrikt tar BUP inte emot familjer som själva kontaktar mottagningen – de ska ju arbeta på specialistnivå. Skolans personal måste först ha gjort en grundbedömning. Andra familjer, som inte har en neuropsykiatrisk diagnos att ”falla tillbaka på”, tas inte emot inom det BUP-distriktet. Resultatet blir att ”basnivån” måste lägga tid på utredningar, och den behandling som barnen nu inte får på BUP kan inte heller erbjudas i skolan. Det närmar sig en Kafka-värld, där hur man än försöker ta sig fram, så hamnar man på ruta ett igen. Kort sagt kan man säga att den omstöpning som nu pågår kommer att ta tid innan den ”sätter sig” på kommunal- och landstingsnivå. Under tiden ser vi mängder av barn, ungdomar och föräldrar som förgäves ber om hjälp.

I all denna klagosång är det därför extra intressant med den litteratur som nu strömmar fram och som visar på hur anknytningsmönster påverkar hjärnans utveckling. Under våren 2010 utkommer Tor Wennerberg – som skrev i nr 20 om Självets utveckling – med en bok om desorganiserad anknytning och hur den mycket starkt påverkar framtida relationsmönster. Detta kan man nu visa, genom många forskningsresultat som allt tydligare kan peka ut var i vår mänskliga hjärna som dysfunktioner uppstår p.g.a. att en trygg anknytning inte kunnat etableras. I detta nummer av Mellanrummet finns flera exempel på hur barn som vuxit upp under dysfunktionella omständigheter tagit skada av detta, något som påverkar hela deras person och fysiologiska jämvikt i kroppen.

Vad som kanske inte är lika känt är att även barn i de till synes mest välfungerande familjer – mätt med yttre mått av välstånd – ändå kan utveckla dysfunktionella anknytningsmönster. Barn som inte möts av att deras närmaste omvårdnadspersoner kan tona in dem löper stor risk att utveckla ett desorganiserat anknytningsbeteende. På sikt utvecklas dessa till mer etablerade och fastlåsta mönster som det tar lång tid innan de fysiologiskt ändras.

Så, mitt i all omstrukturering inom psykiatrin och förlusten av det som tidigare benämndes ”den psykiska barna- och ungdomsvården”, finns nu hopp. Hopp om att man beaktar kunskaper om hur samspelet mellan föräldrar och barn bestämmer de anknytningsmönster som barnet senare utvecklar. Här kommer den psykodynamiska kunskapsarsenalen väl till användning. Våra kunskaper om utvecklingspsykologi och avvikelser från den och framför allt, hur dessa avvikelser kan tänkas uppstå, är här ovärderliga.

Eftersom Mellanrummet nu funnits i 10 år och utgivit sitt 20:e nummer så har Mellanrummets Vänförening valt att fira detta med en gästföreläsning av barn- och ungdomspsykiatern och psykoanalytikern Magnus Kihlbom, som tidigare bidragit med många intressanta artiklar om länken psyke-soma i Mellanrummet. I anslutning till föreläsningen ordnade Vänföreningen en fest för medlemmar i Vänföreningen, kontaktmän, redaktionen och andra som bistår utgivandet av Mellanrummet. Mer om detta finns att läsa på vår hemsida www.enigma.se/mellanrummet.

Vi vill tacka Ericastiftelsen för generösa ekonomiska bidrag under året liksom Celsingstiftelsen, som under flera år gett oss ett ovärderligt ekonomiskt stöd.

 

Britta Blomberg

ansvarig utgivare

 

Referenser

Ahlroos, M. (2009). Regeringen satsar på barn- och ungdomspsykiatrin. Psykologtidningen, 12, 9.

Hart, S. (2008). Neuroaffektiv utvecklingspsykologi. Malmö: Gleerups Utbildning AB.

Hart, S. (2009). Anknytning och samhörighet. Malmö: Gleerups Utbildning AB.

Wennerberg, T. (2010 in press). Vi är våra relationer: Om anknytning, trauma och dissociation. Stockholm: Natur och Kultur.

 

 

 Till förstasidan!    Överst på sidan!    Tillbaka ett steg!    Skriv ut sidan!

 
 

 

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Magnus Bjurhammar www.enigma.se
Webbmaster