|
Nr 23 2010 sid. 33–50
|
|
|
TerapiprocessenAvslutning av alla kontakter vi människor skapat har sin grund i hur relationen utformats. Det gäller också för en terapeutisk behandling. Oavsett om patient och behandlare mötts under lång tid eller endast några få gånger, påverkas vårt sätt att ta farväl av hur nära vi kommit varandra. Ett avsked efter en kort behandlingsperiod, med intensivt innehåll och kraftfull överföringsprocess, kan väcka lika starka känslor hos en patient som ett avslut efter en längre kontakt. Terapiprocessen brukar indelas i ett antal faser (Coppolillo, 1996): en bedömningsfas (Blomberg, 2005), en inledningsfas, där de yttre ramarna fastställs och den terapeutiska alliansen byggs upp. När patienten börjar använda sig av materialet i rummet och kontakten till terapeuten, kan en bearbetningsfas – mellanfas – komma igång. Därefter följer den del som denna artikel vill belysa, nämligen avslutningen. I många psykoanalytiskt/psykodynamiskt inriktade psykoterapier pratar man också om en fortsatt utveckling, s.k. "sleeper effect", även efter avskedet. Patienten fortsätter att omsätta sina nya kunskaper och erfarenheter i en mängd situationer, något som i sin tur ökar förmågan att möta andra människor och att kunna reglera sig själv. Även terapeuten behöver här sin återhämtnings- och omställningsfas, sammanfattning av den process som man följt tillsammans med patienten, tid för journalskrivning etc. (Mellanrummet, 2006). Anknytning och separationAlla människor behöver under uppväxten hjälp att hantera intryck, såväl inifrån våra kroppar som av stimuli utifrån. För detta behövs närstående omvårdnadspersoner som fungerar hyfsat väl. Under de senaste decennierna har mängder av litteratur publicerats, som visar på forskningsresultat om hur olika anknytningsmönster påverkar oss (se t.ex. Mellanrummet nr 21, 2009). För många patienter har anknytningspersonerna inte kunnat bli konstruktivt användbara. För vissa beror det på att omvårdnadspersonen inte i tillräcklig utsträckning varit emotionellt tillgänglig, som t.ex. med gravt deprimerade föräldrar. För andra kan både emotionell och fysisk omvårdnad sviktat, något vi ser hos många barn som adopterats efter att tidigare levt under grav omvårdnadsbrist. Under senare år har man kunnat läsa om desorganiserad anknytning (Wennerberg, 2009), där barnet varit utsatt för oförutsägbara och skrämmande relationer till primära omvårdnadspersoner. Värme och "kärlek" har blandats med övergrepp såväl fysiskt som psykiskt. Några av dem som kommer till terapeuten kan ha tillbringat sina första år i en dysfunktionell familj, och är kanske placerade i samhällsvård. Terapeuter möter också många barn som till synes har "good-enough" föräldrar, för att använda detta så belysande uttryck av Winnicott. Det kan röra sig om barn som haft det bra, men inom vissa områden har föräldern inte kunnat bistå sitt barn med att bli den som reglerar vissa av barnets upplevelser. Detta hänger nästan alltid samman med förälderns egen oförmåga att hantera dessa områden. Kontakten med föräldrar eller andra omvårdnadspersoner är av denna anledning helt central för terapiprocessen. Terapeuter möter också barn som fungerar tämligen väl i hemmen, där föräldern kan inta en komplementär roll, varför problemen inte märks. Men då barnet ska kunna reglera sig själv, t.ex. i skolan utan sin förälder, står den unge sig slätt, utan egna verktyg för att hantera den "psykiska allergin". ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Britta
Blomberg, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Ericastiftelsen, Stockholm
och ansvarig utgivare för Mellanrummet, ger här några inblickar i
avslutningsarbete i terapier med barn. Hon har under många år arbetat
med barn och deras föräldrar i psykoterapi samt undervisat i ämnet i
olika sammanhang.
