Nr 5. 2001 sid. 98–107

Psykoterapi med hyperaktiva barn – 
en empirisk intervjuundersökning av psykoterapeuters arbetssätt

Maude Johansson, Lars-Eric Nelderup och Eva Schildmeijer

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Psykologerna Maude Johansson, Växjö, Lars-Eric Nelderup, Malmö, och Eva Schildmeijer, Kalmar har under många år arbetat vid BUP-kliniker och de har lång erfarenhet av kliniskt arbete med barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder. De har genomfört en studie som ingått i den legitimationsgrundande utbildningen i barn- och ungdomspsykoterapi vid Lunds Universitet. Syftet med studien har varit att ta reda på vilka behandlingsinsatser som ges till barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder (ADHD/DAMP) i Sverige, samt att få en uppfattning om i vilken utsträckning dessa barn får psykoterapi. De har också undersökt hur psykoterapiprocessen ter sig i dessa terapier och hur barnens anknytningsmönster ser ut.

Barn och ungdomar med dokumenterad neuropsykiatrisk problematik har varit föremål för vårt kliniska intresse under lång tid. Vi har främst varit engagerade som psykologer för diagnostik i dessa ärenden, men på senare tid blivit mer intresserade av att försöka åstadkomma beteendeförändringar genom olika terapeutiska insatser.

Under många år har det skett en stor ökning av förfrågningar om utredning och diagnostik för barn som upplevs hyperaktiva till barn- och ungdomspsykiatrin. Man har på många orter utvecklat specialteam för diagnostik och bedömning. När det gäller individualpsykoterapi har vi upplevt att dessa barn inte får tillgång till denna behandlingsform. Vi har haft undringar om det kan bero på att alltmer resurser läggs på utredning, diagnostik och att barnets emotionella svårigheter inte beaktas i tillräcklig utsträckning för den psykologiska utvecklingen.

Allt fler barn med diagnosen ADHD/DAMP får centralstimulerande medicin. Dispensansökningar har ökat lavinartat under 1990-talet från 46 år 1990 till att år 2000 omfatta ca 3000 barn som har eller tidigare har medicinerats (Läkemedelsverket: Janols, 2000). Vår erfarenhet är att det neuropsykiatriska funktionshindret medför emotionella svårigheter som förvärrar handikappet och att barnen inte får hjälp med dessa svårigheter i tillräcklig utsträckning, då behandlingen i den kliniska vardagen oftast har ett alltför ensidigt fokus på barnets symtom.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster