TEMA: PSYKE OCH SOMA

Nr 1. 1999 sid. 5–9

PSYKE–SOMA

Förstasidan

Som tema för Mellanrummets introduktionsnummer har vi valt PSYKE–SOMA. Med detta val vill vi i redaktionen bjuda in till en arena där kropp och psyke kan få mötas. Vi vill fokusera på den affektiva länk som måste finnas mellan kroppen och psyket och som många av de barn och ungdomar som tider av psykosomatiska sjukdomar inte har fått möjligheter att upprätta. Vi menar att det är en skillnad mellan att vara en liten person som har sin somatiska sjukdom och en annan liten person som är sin sjukdom. Genomgående för de barn och ungdomar som har grava psykosomatiska problem är att de tidigt i livet upplevt fysiska eller psykiska trauman som inte kunnat hanteras av deras mycket unga psyke, "mind". Länken mellan de närmaste objekten – oftast föräldrarna – och barnet och härbärgerande av den psykiska smärtan har av olika skal inte kunnat komma till stånd. I det psykoterapeutiska arbetet blir det därför centralt att återupprätta – eller kanske för första gången skapa – en länk mellan kroppslig ångest eller smärta och en upplevelse av affekter.

För att förstå vad psykosomatiska uttryckssätt kan innebära återkommer två uttryck i flera av de referenser som vi sammanställt under Litteraturtips. Orden "embodiment" respektive "indwelling" belyser båda hur invävda de emotionella upplevelserna är i de kroppsliga upplevelserna. Joyce McDougall framhåller hur de små barnen kan ha upplevt en "overwhelming emotion that threatened to attack their sense of integrity and identity" (MeDougall, 1989). Känslorna har varit så "unbearable" – outhärdliga och icke "bärbara" – att de inte kunnat upp- fattas och hanterats av psyket. Holländarna Meurs och Glucker (1999) skriver i en artikel i Journal of Child Psychotherapy:

"in the treatment of patients with psychosomatic symptoms, the restoration of the link with the affective experienced body is of crucial importance. The affectively experienced body is the seat of emotional life and the basis upon which words and language can process the meaning of emotions." (71)

Att uppfatta och "känna" affekterna, att kunna uttrycka dem och att finna ord för dem blir därför det centrala i psykoterapeutiska arbete med barn och tonåringar med psykosomatiska problem. Wilfred Bion myntade uttrycket "making the thought thinkable". Psykolog Britt Tolf, som är en av dem som bidragit med material till detta första nummer av Mellanrummet, har utvidgat Bions begrepp. I arbetet med barn med psykosomatiska symtom är en av de allra viktigaste uppgifterna för terapeuten att, förutom att göra "the thought thinkable", också göra "the feeling feelable". För att ett barn ska kunna uppfatta en känsla, en emotion som når "the mind" krävs att ett emotionellt tillstånd (till exempel glädje, smärta, sorg) kan kläs i ord. Vanligtvis är detta något som sker på ett naturligt sätt i förhållandet mellan föräldrar och barn, så att man inte ens behöver fundera på att detta sker. Hos barn med svåra fysiska sjukdomar är smärtan, skräcken och ensamheten ofta så outhärdlig att föräldrars tröstande ord inte kan täcka det emotionella kaos som barnet utsätts för. I andra fall möter vi föräldrar som själva befinner sig i tillstånd av depressivitet eller har egna problem som upptar dem så att de ej förmår möta sitt lilla barn och beledsaga dess upptäckter i livet på ett naturligt sätt. Hos en del av de barn vi möter med en psykosomatisk sjukdoms- bild finns erfarenheter av tidiga förluster av ett närvarande objekt. Även om föräldrarna rent kroppsligen funnits närvarande så har i vissa fall den psykiska närvaron hindrats av egna svårigheter. Filosofen Descartes hävdade ju som bekant att "jag tänker, alltså finns jag". Andra har framhållit att detta inte räcker. Det är först när jag uppfattar att "jag är tänkt om av någon annan som jag blir till".

Många författare betonar motöverföringens centrala roll. Genom att terapeuten kan uppfatta sina egna känslor i relationen med barnet eller tonåringen, så kan det bli möjligt att i motöverföringen bära utsattheten, smälta den och lämna tillbaka upplevelsen till patienten på ett meningsfullt och hanterbart sätt. På så sätt kan länken mellan psyke och soma upprättas. Eller som Meurs och Glucker uttrycker det:

"Access to affects that are still unbearable for the patient and certainly cannot be experienced at a concious level is offered by the therapist's bodily felt countertransference. If these countertransference feelings can be contained and communicated in a meaningful way to the psychosomatically reacting child, the link with the affective experienced body is restored, and words can be found for that affectively experienced body." (74)

Vid barnpsykologiska utredningar är det inte ovanligt att man i Ericametoden, CAT, teckningstest och liknande projektiva test kan se hur ett barn med psykosomatisk problematik gestaltar en värld som ser "rätt" ut. Gestaltningen av figurer och skeenden är till synes åldersadekvat, men vid närmare betraktande av utredningsmaterialet märks avsaknaden av intentioner, kraft, rörelse och samspel. Figurerna rör sig, men ofta utan laddning eller mål. En ofta återkommande motöverföring hos den utredande psykologen blir, som en följd av barnets oförmåga att symbolisera, en känsla av trötthet, monotoni och tankar om huruvida psykoterapeutisk hjälp verkligen kan vara av godo.

Som många av dem som medverkar i detta nummer av tidskriften framhåller, så krävs tålamod och tid i arbetet med dessa patienter. Ofta måste psykoterapeuten föregå som en modell i olika skeden av behandlingen. Barnet behöver "kika in i" en annan människas föreställningsvärld och dela upplevelser kring vad som sker för att upptäcka och utveckla förmågan att känna och tänka kring det upplevda.

Många vuxna patienter med psykosomatisk problematik kan berätta om den glädje de haft av att läsa självbiografier, det vill säga litteratur om hur andra människor känner, tänker och handlar. Det är först i mellanrummet mellan två människor – verkliga eller fiktiva – som "potential space", fantasi och kreativitet kan uppkomma.

Som rubrik för detta nummer har vi valt att skriva ett bindestreck ("a hyphen") mellan Psyko och Soma. D.W. Winnicott betonar i en artikel (1989):

"The word "psych-somatic" is needed because no simple word exists which is appropriate in deskription of certain clinical states" ... "The hyphen both joins and separates the two aspects of medical practice which are constantly under review in any discussion of this theme".

Det är alltså i dessa fall inte en fråga om ett "antingen/eller" utan ett "både/och". Barnet har sina somatiska reaktioner och sitt psyke som ännu inte kan hantera upplevelserna.

Psyke och soma i Mellanrummet

På flera håll runt om i Sverige finns väl utvecklade behandlingsmetoder för arbete med barn och ungdomar med psykosomatiska svårigheter. Vi har i det inledande numret av Mellanrummet valt att ta med synpunkter från några företrädare inom detta arbetsfält. Har Du andra kontakter inom området eller synpunkter kring behandlingsarbete med denna typ av problematik, så är Du välkommen med inlägg till nästa nummer av Mellanrummet. Där kommer några sidor att reserveras för brev från läsarna till redaktionen.

Till Mellanrummets första nummer har vi inbjudit ett antal personer med erfarenhet från arbete med barn och ungdomar med psykosomatiska sjukdomar att bidra med synpunkter på behandlingen av dessa svårigheter. Flera av de för- fattare som skrivit artiklar eller intervjuats i Mellanrummet betonar att en nära länk till föräldraarbete måste finnas för att barnets kroppsliga symptom ska kunna omvandlas till något som går att mentalt hantera. För det lilla barnet är det nödvändigt att få dela mentala upplevelser och tillstånd med de närmaste.

Magnus Kihlbom som är psykoanalytiker och fd. överläkare vid Ericastiftelsen, Stockholm, inleder med några historiska tillbakablickar och informerar om nyare forskning kring länken mellan kropp och själ, psyke och soma.

Därefter går pennan till psykologerna Christina Lindqvist och Britt Tolf som arbetar vid Sachsska barnsjukhuset i Stockholm. I sitt vardagliga arbete möter de små barn med grava somatiska sjukdomar. Många av barnen åtnjuter all den medicinska omsorg de behöver, men bär trots detta inte bättre. Författarna visar i sitt bidrag på den mycket nära länken mellan det lilla barnets kropp och dess "mind".

Vi har också glädjen att fä med ett bidrag från psykolog Marianne Lerner som under många år arbetat med psykoterapi med barn och ungdomar med psyko-somatiska svårigheter. Till hösten kommer också en ny, reviderad upplaga av hennes bok i ämnet ut i bokhandeln.

Efter dessa bidrag från Stockholmsområdet förflyttar vi oss till Halmstad där psykolog Ann-Margret Nordenberg och barnpsykiater Björn Bjurulf arbetar på medicinkliniken med barn och ungdomar med grava psykosomatiska sjukdommar. Britta Blomberg och May Nilsson har intervjuat dessa två representanter för det team av läkare, sköterskor, socionom, sjukgymnast, logoped och dietist som arbetar tillsammans runt barn med psykosomatisk problematik och barn med svåra fysiska sjukdomar.

Det finns fä barn- och ungdomspsykoterapeuter som arbetar direkt med samspelet kropp-psyke. Det är därför en glädje att fä presentera en artikel av Erna Grönlund, professor vid danshögskolan i Stockholm, Ingrid Nydahl Kindwall, psykolog och dansterapeut och Christel Östfelt, psykolog, barn- och ungdomspsykoterapeut och dansterapeut vid Solna PBU. Dessa tre psykologer arbetar aktivt med dansterapi och beskriver i en artikel hur ett sådant arbete kan gestalta sig.

Vi återvänder till västkusten och möter doktor Tatjana Sivik som Anders Wellsmo intervjuar. Hon är en av pionjärerna inom området och har byggt upp det institut för psykosomatiska patienter som finns i Göteborg – det enda i sitt slag i Sverige.
Vi förflyttar oss sedan till Italien. Istituto di Neuropsichiatria Infantlie vid universitetet i Rom, La Sapienza, är en av de utbildningsenheter som finns för blivande barn- och ungdomspsykoterapeuter i Italien. Vid institutet bedriver man både undervisning och kliniskt arbete. Under de senaste drygt 20 åren har de haft en grupp bestående av individualpsykoterapeuter, föräldraterapeuter och barnens/tonåringarnas somatiska läkare som arbetar med barn och ungdomar med psykosomatiska sjukdomar samt med deras föräldrar. Detta team träffas regelbundet och arbetar tillsammans med barnet, tonåringen och framför allt "la coppia" – föräldraparet. Man har följt 53 pojkars och 47 flickors behandling (den genomsnittliga åldern var 8,5 år). Den forskning som gjorts angående dessa barn finns nu publicerad i en nyutgiven bok, Corpo Mente, bokförlaget Boria, 1998 – tyvärr ännu endast på italienska. De har en mångårig psykoanalytisk förankring i den psykoterapeutiska behandlingen och de har kommit mycket långt i den teoretiska diskussionen om det somatiska och psykoterapeutiska behandlingsarbetet med denna typ av problematik. De har en nära länk bland annat till det arbete som argentinaren L. A. Chiozza bedriver. Likaså är de sedan många år influerade av de strömningar som finns inom den franska barnpsykoanalysen liksom via kontakter med Tavistock Clinic. Vi har också valt att ta med detta bidrag eftersom just de italienska barn- och ungdomspsykoterapeuterna är mycket lika oss svenska i sin syn på den nära länken till arbetet med föräldrar. Vi har fatt tillstånd att publicera ett "paper" av psykologen Anna Margarida Chagas Bovet, Rom och barnläkaren Paula Ecuba, Neapel.

Under hösten 1998 gav Anna Maria Lanza och Anna Margarida Chagas Bovet ett antal seminarier vid Ericastiftelsen i Stockholm. De intervjuades då av Marie Hauge och May Nilsson.

Vi fortsätter i den latinska kulturen och träffar psykologen och psykoanalytikern Daniela Montelatici Prawitz som Britta Blomberg intervjuar. Daniela har fackgranskat Caroline Eliacheffs bok På Kroppen och på Skriket. Vi får i intervjun ta del av några av de tankegångar som Eliacheff förmedlar i sin bok om det mycket tidiga samspelet mellan soma och psyke liksom Daniela Montelatici Prawitz' betoning av att arbeta inom det känslomässiga fält som upprättas mellan patienten och terapeuten.

För att undvika onödiga missförstånd vill vi i redaktionen betona att ett litet barn som inte får hjälp att tänka om svåra upplevelser bara har sin kropp att reagera med. Likaså vill vi betona att man förvisso kan ha somatiska problem (allergier, matsmältningsproblem och så vidare) utifrån somatiska orsaker. De barn vi här talar om är emellertid de som endast har sin kropp som uttrycksmedel för psykisk smärta.

Litteratur:

Carratelli, T., Lanza, A.M. (1998) Corpo Mente – Studi clinici sulla patologia psicosomatica in etá evolutiva. Roma: Borla.

McDougall J. (1989) Theatres of the Body: A Psychoanalyfic Approach to Psychosomatic Illness. London: Free Association Books.

Meurs, P., Glucker, G. (1999) Psychosomatic symptoms, embodiment and affect – weaving threads to the affectively experienced body in therapy with a neurotic and a borderline child. Journal of Child Psychotherapy, vol. 25, nr 1, 71-91.

Winnicott, D.W. (1989) Psycho-Somatic Disorders. I: Psycho-Analytic Explorations. London: Karnac Books.

Redaktionen

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster