Nr 1. 1999 sid. 76–79 

Liten verksamhet under stort paraply

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Stenungsunds/Tjörns BUP-mottagning är en mindre mottagning inom Sahlgrenska Universitetssjukhusets (SU) Barn- och ungdomspsykiatriska klinik.

Tjörns kommun består av en huvudö och flera mindre öar, som alla är präglade av sin ö-kultur. Tjörns inkomstkälla kommer av tradition från fiske och kon- servindustri. Tjörn har till långt fram på 50-talet varit ett 6-samhälle med enbart båtförbindelse till fastlandet. Detta har präglat dess invånares liv. Man har lärt sig att så långt som möjligt klara livets svårigheter på egen hand eller med familjens hjälp, vilket i sin tur har skapat en avvaktande hållning till det moderna samhällets sociala hjälpinsatser och rättigheter. Att söka psykiatriskt stöd och hjälp kan vara särskilt betänkligt. Denna kultur medför att familjerna ofta är tyngda av många års försök att själva lösa sina problem, när man väl känner sig tvingad att uppsöka psykiatrin. Den starka driften att klara sig själv går igen i de offentliga verksamheterna på Tjörn, där man ofta har sina egna lösningar på hur saker och ting ska organiseras.

Stenungsund är en kommun som under 60-talet förändrade sin struktur radikalt med den petrokemiska industrins expansion. Detta förde med sig en inflyttning som ledde till en snabb ökning av kommunens invånarantal. Den snabbt växande befolkningen fick till resultat att kommunen fått en storstadsliknande struktur, med många familjer som lever utan nära släktingar i sitt nätverk. En stor flyktingförläggning, där många barnfamiljer är placerade, finns också inom kommunen. På grund av de båda kommunernas landsortskaraktär finns också många familjehemsplacerade barn inom upptagningsområdet. Inom upptagningsområdet finns 9 300 barn och ungdomar varav 5 400 i Stenungsund och 3 900 på Tjörn. Mottagningens personalresurs innefattar 1 barnpsykiatertjänst, 3 psykologer, 2 kuratorer och 1,5 teamsekreterartjänster. En av kuratorerna har för närvarande ett förordnande som enhetschef. Läkartjänsten är tyvärr sedan länge vakant och kompetensen upprätthålls genom att en konsult tjänstgör en dag i veckan.

Den speciella karaktär som präglar vårt upptagningsområde, geografiskt vidsträckt, med två kommuner och därmed många verksamheter att samverka med och stora olikheter kommunerna sinsemellan, har bidragit till att BUP-arbetet måste bedrivas ganska förutsättningslöst för att kunna emotse de förväntningar som finns på verksamheten. Vi tvingas ofta söka otraditionella vägar i handläggningen, vilket stimulerat till nära samverkan med andra organisationer. Ett resultat av denna process är ett givande samarbete med de två socialförvaltningarnas Individ- och familjeomsorg (IFO). Tillsammans försöker vi fördjupa samarbetet genom ökad samordning och integrering av våra insatser bland annat i § 50-utredningar. Mottagningen försöker också vara tillgänglig för konsultation till IFO-grupperna för att bidra till att ett barn- och ungdomspsykiatriskt perspektiv finns med tidigt vid planerande av åtgärder kring ett barn och dennes familj.

Prioriteringar och nya vägar

Varje år nyanmäls cirka 100 familjer från Stenungsund och cirka 60 från Tjörn. Det har varit en stadigt ökande mängd under de fyra år mottagningen varit placerad i Stenungsund. Detta har krävt förändringar i arbetssätt med nya handläggningsrutiner. Vi försöker träffa varje nyanmäld familj inom ett par veckor för en bedömning av vilket prioritet barnets symptom har vad gäller tillgången till barnpsykiatrisk vård, vilken vårdnivå som behövs och huruvida barnet skall ställas på väntelista eller hänvisas till någon mer adekvat instans, till exempel familjerätt eller skolhälsovård. Varje vecka har alla behandlare avsatt tid för akut- och/eller krisärenden. Tanken är att komma in snabbt i ett krisskeende och förebygga att krisen permanentas och att i de akuta ärendena se till att adekvat hjälp sätts in omedelbart. Även om patienten måste överföras till slutenvården kan ett första samtal underlätta detta steg. Samarbetet med akutmottagningen på börjas också, vilket gör ett senare överlämnande till oss inom öppenvården enklare. I de fall flera instanser behövs eller påverkas av situationen i familjen kan vi börja arbeta med dessa kontakter omgående. Mottagningen har tillgång till slutenvård inom kliniken på SU i Göteborg där det för närvarande finns sex akutplatser. Dessa skall täcka behovet bland de 150.000 barn och ungdomar som bor inom upptagningsområdet! Dessutom finns en familjebehandlingsavdelning och två behandlingshem ett för yngre barn och ett för tonåringar. Behovet av slutenvård är större än tillgången. Det leder till att vi inom öppenvården ofta får svara för vård och behandling, som egentligen borde ske i någon form av sluten vård.

För att kunna tillmötesgå de krav som ställs på verksamheten och för att personalen ska orka med sitt arbete, tycker vi det är viktigt med en god handledning och möjligheter till fortlöpande vidareutbildning. Framför allt har mottagningen satsat på psykoterapeut-, psykodiagnostik- och handledarutbildning som har gällt såväl psykoterapeutiskt som psykosocialt arbete. På mottagningen arbetar vi en hel del med metodutveckling. Vi har med hjälp av så kallade särskilda "Dagmar-pengar" under ett par år haft ett projekt som vänder sig till unga patienter med ätstörningsproblematik. Med de extratilldelade pengarna anställdes en sjuksköterska på halvtid för att kunna svara för projektet i samarbete med övrig personal på mottagningen. Ett gemensamt program utarbetades som förenade ett systemiskt, kognitivt och psykodynamiskt synsätt. Projektet gjordes i samarbete med allmänpsykiatri och skolhälsovård.

Vi driver också sedan något år tillbaka ett samverkansprojekt med skola och socialtjänst för barn som inte fungerar i normal skolgång. I projektet erbjuds dessa barn undervisning i en särskild enhet förlagd till en gammal folkskola vid namn Nyborg. Något krav på speciell diagnos för att få deltaga finns inte, men barnen och familjerna ska vara pedagogiskt, socialt och barnpsykiatriskt bedömda för att barnet skall komma ifråga för en plats. Barnpsykiatrin står för psykolog- och socialpedagogtjänsterna, socialtjänsten står för fritids- och socionomtjänsterna och skolan för lärartjänsterna. Projektet har hitintills visat på goda resultat varför vi hoppas kunna fä pengar till att permanenta verksamheten. Stenungsunds kommun ingår i ett samverkansprojekt (4S), med gemensam kassa för sjukvård, delar av socialtjänsten samt delar av försäkringskassan. Stenungsundsmottagningen är den enda inom kliniken som är anslagsfinansierad. Vi har ett särskilt avtal med beställarnämnden i Stenungsund. Det förväntas att BUP ska arbeta utåtriktat och arbeta för att nå samverkansvinster. Därmed blir inte besöksstatistiken det allena avgörande måttet på vårt arbete.

Huvuduppdraget i avtalet är, i enlighet med barnpsykiatrins allmänna målsättning, att svara för stöd och psykiatrisk rådgivning och behandling för barn, ungdomar och deras familjer. Det förebyggande arbetet betonas dock starkt, och ett önskemål är att cirka 40 % av mottagningens kapacitet ska gå till förebyggande och konsultativa insatser och 60 % till patientarbete. I dagens läge är detta dock bara en önskan eftersom vi, i likhet med alla andra BUP-mottagningar runt om i Sverige, har ett hårt och konstant tryck från familjer som söker vår hjälp.

Vårt teamarbete – för- och nackdelar

Mottagningen, som är relativt liten, blir därför en samlad kommunikativ grupp, där alla kan komma till tals när vi diskuterar och planerar verksamheten. Det blir kort väg mellan beslutsfattande och omsättning av besluten och det blir lätt att följa upp det som dryftas. För att underhålla gruppens sammanhållning och ut- veckla en gemensam referensram har vi valt att ha teamhandledning. Handledningen sker utifrån en psykodynamisk referensram. Erfarenheterna från handledningstillfällena befruktar våra behandlingsdiskussioner på mottagningen. Vi försöker integrera olika teoretiska modeller och använda oss av flera perspektiv i diskussionerna.

De flesta som arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvård skulle nog känna sig hemma med vårt arbetssätt. Här utreds med floran av de vanliga testen barns och ungdomars utvecklingsnivå, förmågor och tillkortakommanden, självbild och relationer till viktiga andra. Föräldrar intervjuas och fyller ibland i olika screeningformulär. Familjer koncentrerar sig på att hitta vägar och lösningar på sina relationsproblem, tonåringar våndas i individualterapi med sin adolescensutveckling och från barnterapirummet kan höras att något pågår. Föräldrar får råd och stöd i sin föräldragärning. Då och då kan de mer traditionella vägarna till förändring kompletteras med mer fokuserade metoder eller med ickeverbala metoder – som sagoarbete och symboldrama – såväl i individuella kontakter som i föräldra/barnarbete och i familjesamtal. Vi önskar utveckla vårt arbete med hjälp av ett större utbud metoder, men det är inte helt lätt. Här märks tydligt nackdelarna med den lilla personalstyrkan. Mycket tid och kraft går åt till att skapa förutsättningar för en bärande behandlingsallians. Utrymmet för att sedan erbjuda olika behandlingsalternativ begränsas av att detta alternativ oftast måste rymmas inom den tids- och kompetensram, som den/de behandlare som träffat familjen har. Möjligheterna att en kollega skulle kunna ta över behandlingen eller kunna erbjuda ett komplement till handläggarens/handläggarnas alternativ är näst intill obefintliga och förekommer nästan uteslutande vid de exklusiva tillfällena, när barnet eller ungdomen rekommenderas individualterapi i kombination med parallella föräldra- och/eller familjesamtal.

Under den tid vi hade extrapersonal anställd i samband med projektet kring ätstörningsproblem, märktes en avsevärd skillnad vad det gällde möjligheterna att skräddarsy behandlingar till patienterna. Så kunde till exempel sjuksköterskan i ett ärende hålla i de mer pedagogiska delarna av kontakten och möta tonåringens behov av kunskap om och frågor kring kropp, utveckling och konkreta sätt att börja normalisera ätandet på, medan psykologen kunde lämna detta område och vända sig till tonåringens omedvetna värld med hjälp av symboldrama. I ett nära samarbete kunde vi följa patientens parallella process i de två kontakterna och hennes väg till tillfrisknande.

Nöden har ingen lag

Men nöden har ju ingen lag! Ibland kräver patientens situation extraordinära insatser av oss, vare sig vi har utrymme eller inte. Ett faktum som förmodligen är välbekant för alla inom liknande verksamheter. Alla blir stressade av väntelistans krav och statistikens prestationsmätning. Med matthet tänker vi på vår övergripande målsättning och hur våra försök att bota blir oförenliga med de resurser vi egentligen har, de resurser kliniken som helhet har, vilket i sin tur påverkar hur vi kan utveckla och integrera öppen- och slutenvård. Nöden är dock även uppfinningarnas moder, så liksom man gör inom andra delar av sjukvården, så tvingas vi, som nämnts ovan, att tänka i nya banor kring hur vi ska förvalta de resurser som finns, på ett sätt som ger bästa nytta. Det är stimulerande att det avtal vi har angående vårt uppdrag stödjer en utveckling mot att hitta dessa nya vägar i samarbete med andra verksamheter som också vänder sig till vår målgrupp.

Säkert har vår mottagning stora likheter med andra BUP-mottagningar i landet, liksom sina speciella särdrag framsprungna ur den verklighet som just vi lever i. Det vore berikande att ha ett större utbyte med andra mottagningar med liknande situation som vår, för att lära av Era erfarenheter och sätt att hantera arbetet på.

 för BUP-mottagningen Stenungsund/Tjörn

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster