|
Nr 1. 1999 sid. 92–95Några reflektioner från den 19:e
|
|
|
Själva uppläggningen av kongressen var bra. De tre plenarföreläsningarna hade olika teman: Ett öppnare perspektiv på psykoterapi – Mamma/barn psykoterapi, Barnet i psykoterapin samt Psykoterapi för ungdomar. De tre dagarna hade sam- ma struktur: varje morgon inleddes med en plenarföreläsning och under resten av dagen gavs ett flertal parallella seminarier med många olika teman. Organisationskommittén hade också lagt in en timmes gruppdiskussion varje dag, där deltagarna hade möjlighet att diskutera och reflektera kring dagens tema i små grupper. När kongressen inleddes på onsdagsmorgonen fylldes salen till bristningsgränsen, cirka 270 personer försökte hitta sig en plats. Det var faktiskt flest deltagare från Sverige, 123 personer, 110 från Finland, 32 från Norge och en från Danmark respektive Schweiz. Åldersspridningen var mycket större än vad jag hade förväntat mig, men vad gäller fördelningen män/kvinnor så var det som vanligt – bara 33 av deltagarna var män. Det är naturligtvis en helt omöjlig uppgift att ge en rättvisande och fyllig bild av innehållet på kongressen. Jag får därför nöja mig med att ge några glimtar och intryck. Professor B. Cramer från universitetet i Genève, Schweiz hade mycket klokskap att förmedla. Hans föredrag handlade om jämförelser av två typer av mor/barn-terapi och om olika psykoterapiers effekter, vad som "egentligen" sker i olika terapier och det faktum att psykoterapeuter ofta idealiserar sin egen teknik. Därför menar han att vi inte alltid ser att andra terapeuter med andra tekniker också är kunniga. En annan slutsats han drog av sin forskning är att psykoterapeutiska tekniker i sig inte räcker utan så kallade icke specifika faktorer är en oskiljaktig del av psykoterapin. Han talade också om att likheten mellan terapeuten och patienter är mycket större än vad vi terapeuten ofta tror. Han betonade patientens möjligheter och kapacitet att själv välja typ av psykoterapeutisk behandling. Jag tyckte om Cramers ödmjukhet och öppenhet såväl inför patienter som inför olika psykoterapeutiska skolor och metoder. Min sinnesstämning kändes strax helt annorlunda när jag efteråt lyssnade till psykologerna/psykoterapeuterna Charlotte Benér och Ann-Christin Persson. De delgav oss sitt långvariga (tre år) psykoterapeutiska arbete med en ung mamma och hennes dotter Sanna fem år, som fått en ångestfylld start i livet. De beskrev det faktiska händelseförloppet och sina egna motöverföringsreaktioner. Den hjälplöshet och maktlöshet som terapeuterna talade om grep också tag i mig när jag lyssnade. Vilket arbete de gjort med Sanna! Jag kan verkligen förstå deras upplevelse av hjälplöshet och oro för hur det ska gå för barnet. Rubriken för deras föredrag var "Sanna 5 år – kunde vi hjälpa henne?" Deras eget svar i diskussionen eller presentationen var blandat; en av dem svarade att i mörka stunder tror de att problematiken bara flyttats över till ytterligare en ny generation. Å andra sidan tyckte de att Sanna är ett behagligt barn som har fungerande relationer till barn och vuxna på dagis. Terapeuterna hade också en mycket stark känsla av att barnet inte hade överlevt om de inte hade funnits där till hands. Mina egna reflektioner efter föredraget handlade bland annat om att ramen kanske inte räckte till för det arbete som de gjorde. Det fanns många olika typer av professionella runt omkring Sanna och hennes mamma, men det verkade inte som att de hade samarbetat tillräckligt. En annan reflektion rör det faktum att socialtjänsten tyckte att kriterierna för omhändertagande inte räckte trots mammans bristande förmåga att ta hand om sin dotter. Det var också en av de frågor som publiken tog upp efter presentationen. Det var intressant att höra hur terapeuterna sökte anpassa ramarna för sina interventioner utifrån mamman och barnets behov. Behandlingen skedde hemma hos familjen, samma tid och dag under lång tid. Nästa föredrag som jag lyssnade på handlade om individualpsykoterapi för utagerande pojkar, med Pia Eresund, psykolog och psykoterapeut från Stockholm. Vi var många som var intresserade av att ta del av hennes erfarenheter, den stora föreläsningssalen var nästan fullsatt. Pia berättade om den grupp pojkar i åldern 6–12 år som utgör en så stor del av de barn som behandlas i barnpsykiatriska verksamheter. Många av dessa barn uppvisar ett mycket aggressivt agerande beteende gentemot omgivningen. Pia beskrev de onda cirklarna mellan aggressivitet och att känna sig oälskad, om makt och kontroll, och att dessa cirklar hela tiden trappas upp. Hon menade att dessa utagerande pojkar inte har fått adekvat hjälp inom barnpsykiatrin, trots att många av dem har varit aktuella där under lång tid. I projektet vid PBU i Stockholm har hon undersökt processer och metodik i stödjande expressiv lekterapi för dessa utagerande pojkar. Inom ramen för projektet behandlar man nio pojkar med utagerande beteende. Två av pojkarna uppvisade dessutom uppmärksamhetsstörningar och hyperaktivitet (ADHD) och två hade diagnosen DAMP. Det övergripande syftet med projektet är att erhålla ökad kunskap om behandling av beteendestörda pojkar och att bidra till utveckling av en mer differentierad behandlingsteori. Projektet pågår fortfarande. Tre av terapierna är avslutade, två av dessa med mycket bra resultat och en med viss förbättring. Vad gäller de andra, menade Pia, att det i åtminstone fyra fall inte gått så bra. Tankar om att dessa barn kan ha en narcissistisk störning diskuterades. Men vad jag förstod så ansåg Pia att man måste analysera resultaten närmare innan man kan säga något med bestämdhet. Själv tyckte jag att projektet och de erfarenheter man hittills har ingav hopp om att vi inom barnpsykiatrin kan åstadkomma mycket med detta sätt att arbeta med pojkar och familjer med denna typ av problematik. Vi kan verkligen se fram emot att så småningom få ta del av deras forskningsrapport.
Torsdagens plenarföreläsning av psykoanalytiker Johan Norman var nog det jag blev mest fångad av. Han trollband den fullsatta aulan då han gav oss inblick i tre barnanalyser han haft: Catherine 4 år, Adrian 5 år och John 1,8 år. Utgångspunkten för hans föreläsning anknöt till temat för kongressen – rätt terapi för rätt patient. Han menade att som psykoanalytiker och terapeut kan man inte alltid vara så säker på vad man gör och värdet av det. Han illustrerade detta med berättelser om tre barnanalyser: Catherine som lyckades utnyttja erbjudandet om analys och gjorde den till sin, medan analysen med Adrian avslutades i förtid – kanske var det från början ett fåfängt försök, reflekterade Johan. Vad gäller John, som hade sin mamma med sig i terapirummet, så etablerades en analytisk relation som ledde till att relationen mellan mamma och barn kunde aktiveras och utvecklas. När Johan Norman sade att sensmoralen i det han sagt kanske kan sägas vara att vi måste fortsätta att utarbeta våra arbetssätt, och att hålla både tvivel och hopp levande inför sådant som vi ännu inte förstår, så instämmer jag i detta. Jag fångades också mycket av de i Stockholm verksamma psykologerna/ psykoterapeuterna Margareta Bergenstråhles och Gunnel Rosenlinds föreläsning om "Relationsfokuserad barnpsykoterapi" eller "Samleksterapi". Mot bakgrund av att många barnterapier ofta avbryts eller har en tendens att fortsätta alldeles för länge har de utvecklat sin metod. De integrerar föräldra- och barnbehandlingarna såväl konkret i rummet som via samarbete mellan terapeuterna. De utgår från barns och föräldrars lek i sandlådan, där de visar upp sin relation. I leken får man således inte bara tillgång till barnets inre, omedvetna fantasier utan också förälderns. I arbetsmodellen ingår både samlek och efterbearbetning med såväl barn som föräldrar. Modellen kan också innefatta individuella samtal för föräldrar och barn eller parsamtal. Såvitt jag förstod så är denna arbetsmodell flexibel, såväl vad gäller antal gånger som att olika typer av samtal kan varieras. Jag tyckte att det var särskilt tilltalande med deras öppenhet och försök att integrera såväl barnets som föräldrarnas inre processer och att de arbetar konkret med relationerna dem emellan. Kongressmiddagen, som ägde rum sista kvällen, fick en vacker inramning av restaurang Sipuli (Löken). Genom den inglasade altanen kunde vi se den ryska kyrkan vackert belyst på en höjd strax ovanför. Barn- och vuxenpsykiatern John Lange från Norge höll ett spirituellt tal och psykoanalytikern Johan Norman pratade om likhet/olikhet och att det är lyssnandet som är gemensamt för oss alla på denna kongress. Han talade om lyssnande på våra patienter men också att vi borde lyssna mer på varandra även om vi har olika teoretiska inriktningar. Han liknade oss vid trädgårdsodlare, som odlar olika slags trädgårdar, alla behövs och alla har ett eget värde. Som avslutning på middagen fick vi se Birgitta Ulfsson och hennes pianist Lowe Pettersson i en mycket bejublad föreställning "Om att våga flyga". I texterna och musiken fanns så mycket kunskap om oss människor och livet. Den 71-åriga Birgitta trollband oss alla med sin föreställning. Sista dagen lyssnade jag till flera intressanta föredrag med inriktning på ungdomar, bland annat den finländske psykoanalytikern Camilla Bargum som pratade om att tillvarata den andra chansen: Psykoterapi för ungdomar. Några nyckelord som jag tog med mig från hennes föredrag är att stå ut med ovisshet – att inte förstå för snabbt, att snabba lösningar inte alltid hjälper på sikt och att det finns möjligheter att söka nya vägar vid den andra individuationen då den inre strukturen är i gungning eller under omprövning. Så här efteråt tycker jag att mina förväntningar både på kongressens innehåll och att få träffa nya kollegor har infriats. Fast när det gäller frågan om det finns en rätt terapi för rätt patient känner jag mig mer tveksam. Jag hoppas dock att mångfalden kommer att finnas kvar; vi är ju alla olika, både patienter och terapeuter. Leif Ericson
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Temat för kongressen i Helsingfors – Rätt terapi till rätt patient
– är verkligen intressant och ligger i tiden. Ju knappare resurserna är
desto viktigare blir det att vi "träffar rätt" med de
behandlingsalternativ som erbjuds våra patienter inom Barn- och
Ungdomspsykiatrin. Mina förväntningar var alltså stora på innehållet
på kongressen, men också på att få träffa och umgås med kollegor
från hela Norden under några intensiva dagar. Programmet var omfattande
och redan när jag skulle välja vilka seminarier och föreläsningar jag
skulle gå på så kände jag mig som Gösta Ekman i hans berömda sketch
om att välja Aftonbladet eller Expressen. Det var bara jag som for från
min arbetsplats (BUP-Skellefteå) och det var tråkigt att inte fler kunde
få åka, på grund av de höga ekonomiska kostnaderna. Priset på
flygresan Skellefteå – Helsingfors kan avskräcka vem som helst. Ibland
är världen särskilt svårförståelig – det är billigare att flyga
till New York än till Helsingfors, förklara det den som kan!
Det sociala
programmet på kongressen började första kvällen med ett cocktailparty
och fortsatte andra kvällen med att Helsingfors Stad inbjöd
kongressdeltagarna till en god buffé i gamla Rådhuset.
