|
Nr 10. 2004 sid. 28–38
|
|
|
De tillfällen där psykiatrin förekommit i massmedia under senaste året har främst varit kopplade till iögonfallande dramatiska händelser. Inte minst där allmänheten har drabbats av vansinnesdåd, ofta med våldsamma inslag. Våld och våldsamma ungdomar har diskuterats och är självklart ett område som väcker starka känslor. Inom barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet i allmänhet finns en idé om att tidigt vilja komma i kontakt med barn och ungdomar i riskzonen för att utveckla någon form av psykisk problematik. Vi måste dock konstatera att våldsamma ungdomar mycket sällan förekommer inom BUP. Vi ser inte heller något intresse av att möta dem så tidigt som möjligt. Detta trots att ungdomspsykoterapeuter har beskrivit senadolescensen som en utmärkt tid för psykoterapeutiskt arbete. Att arbeta med våldsamma ungdomar är ett påtagligt outforskat område i psykoterapisammanhang. Vanligtvis finner vi våldsamma ungdomar inom sociala verksamheters arbetsområde. När ungdomar reagerar våldsamt blir följden ofta att socialtjänsten kopplas in, vilket troligen är adekvat i många fall. Socialtjänsten har tillgång till lagstiftning och myndighetsutövning som ofta behövs. Sällan aktiveras några psykoterapeutiska insatser och sällan tycks BUP vilja låta sig involveras. Trots det händer att våldsamma ungdomar själva söker sig till psykoterapi. Det finns ett behov av att förstå mer av mekanismerna bakom uttrycket. I samband med senare års händelser väcks kravet på att psykiatrin måste involveras i arbetet med våldsuttryck. Då räcker det inte att moralisera, ta avstånd eller vara rädd. Det räcker inte att prata om bristande impulskontroll, utan att intressera sig för impulsen, vad den innehåller och vad den vill berätta. I latensåldern remitteras många barn, särskilt pojkar, där aggressivitet och våldsamheter står i centrum. Problemen är omfattande och många lärare står handfallna inför uppgiften att klara dessa elever i sin undervisning. Under senare tid har psykiatrin valt att betrakta barn och ungdomar med beteendestörningar som funktionellt bristfälliga och att inte se svårigheterna som uttryck för en inre problematik. Det vi erfarenhetsmässigt vet är att många ungdomar med våld som uttryck inte påverkas eller hjälps av mer pedagogiska insatser. Det är inget uppfostringsproblem. De ungdomar vi mött inom psykoterapins ramar är samtliga rädda för det våld de upplever huserar inom dem. Vi måste våga, utan att moralisera, söka förstå mer av de bakomliggande mekanismer som leder fram till det våld som i vart fall inte hör hemma på gator och torg. Vi ska börja med att titta på hur andra har resonerat kring våld och dess orsaker. Det man kan finna i den psykoanalytiska litteraturen pekar på att det finns en psykologisk mening med våldets ursprung. Det har att göra med en upplevelse hos barnet av att inte hitta sig själv i moderns inre. När modern är deprimerad, eller på andra sätt otillgänglig för barnet, litar det inte på att ord är tillräckliga för att engagera hennes inre. Barnet tvingas välja ett agerande riktat mot hennes kropp, för att skapa en närvaro av sig själv i hennes psyke. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
