|
Nr 12. 2005 sid.
106–118
|
|
|
En undersökning visar att den ”klassiska sandlådan”, eller Ericametoden, fortfarande är mycket använd av psykologer i Sverige både i diagnostiska sammanhang och i psykoterapeutiskt arbete med barn och familjer (Ryman, 2000). På många år har dock inga systematiska utprövningar gjorts för att samla normdata som gäller icke-kliniska barn. Detta har länge varit en brist och ett problem som många verksamma psykologer uppmärksammat. Metodutveckling inom det barnpsykiatriska fältet förutsätts dock i allmänhet ske inom ramen för befintlig verksamhet, vilket bidragit till att den blivit eftersatt (Boalt Boëthius, 2000). Ericastiftelsen har, utifrån den situation som råder, tagit initiativ till och sökt anslag för att göra systematiska studier, som skulle kunna öka tillförlitligheten hos flera av de psykodiagnostiska metoder som används – och kanske även bidra till utvecklingen av nya och bättre metoder. I denna satsning ingår en normering av Ericametoden, vars resultat kommer att publiceras under 2005. De flesta som arbetar med barn gör antagandet att man genom att studera ett barns lek kan bilda sig en uppfattning om barnets inre psykologiska processer. På motsvarande sätt som en vuxen person kan tala och berätta om sig själv och sina upplevelser antas barnet kommunicera genom leken. Genom lekens teman, förlopp och former berättar barnet om sina inre föreställningar och upplevelser. Leksaker och lek tillsammans med barn ingår i många olika tekniker och metoder som används inom barnpsykiatrin idag, t.ex. Soltvedts barnorienterade familjeterapi (BOF) eller MIM (Marschak Interaction Method) – en strukturerad leksituation som används för att bedöma aspekter av en relation mellan två individer. Den ”klassiska sandlådan” eller Ericametoden, som utvecklades under 1940- och 50-talen av psykiatern Gösta Harding i samarbete med psykologen Allis Danielson, grundar sig just på en kombination av observationer av barns lek och utvecklingspsykologisk teori. Metoden består i att barnet vid tre tillfällen får ”bygga en värld” i en låda med sand genom att välja bland ett stort antal föremål (t.ex. fordon, vilda och tama djur, dockor, hus, kanoner, träd m.m.). Både processen under den tid barnet bygger, och den slutgiltiga scenen i sandlådan, analyseras och anses bidra med information om barnets psykologiska utveckling och hälsa (Danielson, 1986). Ericametodens utvecklingPionjärerna på Ericastiftelsen, t.ex. Hanna Bratt och Gudrun Seitz, använde redan på 1930- och början av 40-talet sandlåda i sitt psykoterapeutiska arbete med barn. De var inspirerade av Margaret Lowenfelds arbete i London. Hon hade, i sin tur inspirerad av Melanie Klein, utvecklat en teknik som hon kallade ”Miniature World Technique”, och menade att leksaker var lika nödvändiga i ett rum där man skulle behandla barn psykoterapeutiskt som köksredskap i ett kök. Hon använde sig av ett förhållandevis stort material med cirka 400 olika leksaker och lät barnet bygga ”sin värld” i en låda med sand. Lowenfeld ansåg inte att hennes teknik var något test och ville inte låta standardisera materialet. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
