Nr 12. 2005 sid.
130–139
Det som är, är annat än annars...
Vad skiljer och vad är annorlunda
i bedömningen av adolescenten?
|
Nr 12. 2005 sid.
130–139
|
|
|
InledningDet finns en tid i våra liv, då grått endast existerar som mörkaste svärta och beige förvandlas till bländade vitt. Nyanserna har dragit sig tillbaka och ordet fördragsamhet saknar för de flesta innebörd. Det är en stund, då man äger all kunskap, samtidigt som man skälver i sitt djup för att ingenting är begripligt. Det är den perioden, då den andre antingen felar eller förföljer, medan ens självkänsla ägnar sig åt ständiga förvandlingsnummer. Det är den delen i livet, då vi skulle kunna bli behäftade med åtskilliga diagnoser, om inte hänsyn togs till vår ålder. Det är då det identifieras som en del i vår utveckling, för att senare, när åren blivit fler, benämnas patologi. Jag skall försöka att beskriva hur en bedömning för psykoterapi med ungdomar görs. Men det uppstår en tveksamhet hos mig, då jag lätt finner mig schabloniserande och grund. Vad som därför blir viktigt för mig att markera, är att en bedömning endast kan resultera i en tillfällig ”diagnos”, som bara kan betraktas som en arbetshypotes. Förhållningssättet att utgå från arbetshypotes är giltigt för terapi i alla åldrar, men då tonåringar är stadda i omvälvande förändring måste lyhördheten för revidering och öppenhet för nya konflikt-/brist-formuleringar vara än mer närvarande än annars. Det finns även en tendens till att det kan bli en objektifiering av den unge i nedanstående text, genom att jag behöver kategorisera och förenkla, då ett helt uttömmande svar inte finns. I mötet med den unge är nyanserna oändliga. Jag kommer därför att vara relativt grovhuggen och förväntas tas med en nypa salt. Motsättning och förändringAdolescensen är en tid då konflikten måste uppstå för att den unge skall utvecklas. Till synes relativt bekymmersfritt har latensen vandrat fram glad i hågen med barnet, men så händer något i kroppen. Den skiftar gestalt, förändrar sin karaktär och tidigare okända begär hävdar sitt utrymme. Adolescensen träder in. Driften blir tydlig i sin närvaro. Lustan vill finna sin form. Vissa är mer, eller måhända tror sig vara, beredda och förberedda. Andra har längtat dit, men fantasin har saknat förmåga att iscensätta innebörden. Några blir fullständigt överrumplade av vidden i det främmande och blir skräckslagna för de konsekvenser som sexualiteten ställer till. Men alla blir, undantagslöst, förvirrade och osäkra på det nya som gryr i kroppen och som för längtan, känslan och tanken in på outforskad mark. I det skrämmande mobiliseras försvar för att finna struktur, så att inte fotfästet går förlorat. I adolescensen belyses verklighet ur en annan vinkel. Barnet, på väg in i ungdomen, ser, känner, anar att livet aldrig blir sig likt igen. De doftar friheten och fasar hemlösheten. Oformulerad drar en textremsa förbi. Den saknar antingen bokstäver, för att tanken inte har umgåtts med känslan, eller så har den dechiffrerats till det uthärdliga för att få rum. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Beata
Kjellberg är socionom och leg. psykoterapeut, diplomerad vid Göteborgs
Psykoterapi Institut, där hon är verksam som psykoterapeut. Hon har
tidigare arbetat inom socialtjänsten med ungdomar, som skolkurator samt
inom Barn- och ungdomspsykiatrin. I artikeln beskrivs hur Beata
Kjellberg funderar när hon gör bedömningar för psykoterapi med ungdomar.
De författare som uppges i referenslitteraturen ligger till viss del som
teoretisk grund för hennes antaganden. 
