Nr 12. 2005 sid. 186–187
|
|
Anna Norlén
Detta ödmjuka förhållningssätt framhölls glädjande nog av de professionella som i media drog upp riktlinjer för stödet till drabbade barn efter katastrofen i Sydostasien. Denna öppna och generösa hållning inför barns behov märks emellertid inte alltid så tydligt i det dagliga arbetet med barn i behov av stöd. Särskilt otydlig är tyvärr hållningen i det diagnostiska arbetet. Under ett antal år har vi i BarnPsykologGruppen parallellt med vårt kliniska arbete även varit verksamma som utbildare inom området barnpsykologisk utredningsmetodik. Utbildningsverksamheten har givit oss möjlighet att träffa och utbyta erfarenheter med psykologer från olika delar av landet, de flesta verksamma inom barn- och ungdomspsykiatrin. Utifrån dessa möten och våra egna kliniska erfarenheter uppfattar vi oroande signaler vad gäller diagnostikens ställning och utveckling. Oron gäller i den mån något djupare diagnostiskt arbete över huvud taget görs skulle man kunna tillägga! Allt fler psykologer berättar om att man numera ytterst sällan kan använda de redan knappa resurserna till sådana omfattande insatser som barnpsykologiska utredningar. I praktiken tycks det diagnostiska arbetet många gånger innebära testning med WISC-III och kanske en självskattningsskala, vid två till tre träffar med barnet. Att inom ramen för utredningsarbetet använda sig av projektiva metoder och låta barn leka, måla och uttrycka sig fritt blir alltmer sällsynt. Anamnestiska samtal med föräldrar och andra i barnets närhet får en alltmer beteendeinriktad prägel och skattningsskalor får ökat utrymme. Allt medan intresse och förståelse för exempelvis känslomässiga uttryck och relationsförmåga lämnas därhän. ...
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |