|
Nr 12. 2005 sid.
49–61
|
|
|
Små barn lever i nuets värld. Eftersom de under de första levnadsåren inte behärskar symbolspråket använder de sin kropp och sitt beteende för att förmedla sina behov och sina känslor. Ett barn som mår bra och som sover, äter och samspelar är ett barn som är i somatisk och emotionell balans. Barnet upptäcker sin omvärld och utvecklar nya affektiva och kognitiva förmågor (Osofsky & Fitzgerald, 2000; Zeanah, 1993/2000). För den vuxne är det gott att vara tillsammans med det barnet. Men alla barn har det inte så. Det barn som med sitt beteende signalerar att något är fel behöver sina föräldrars hjälp för att komma vidare. Ibland kanske barnet befinner sig vid en utvecklingströskel och obalansen löser sig när det lärt sig bemästra en ny färdighet (Brazelton, 1992; Lieberman, 1996). Då kanske oron inte är så stor, eller behöver vara så länge. De vuxna är emellertid alltid skyldiga att reagera när ett barns beteende visar på obalans eller avvikelse, oavsett om det är för kort eller lång tid. Någon måste försöka ta reda på vad det är som stör barnet, för att kunna underlätta och hjälpa vidare. Oftast är den hjälp som ges inom ramen för relationen till föräldrarna tillräcklig, men ibland varar problemen under längre tid, eller är så allvarliga att föräldrarna kan tro, att deras eget stöd inte är tillräckligt. Föräldrar som söker hjälp från barnpsykologen vet ofta att men inte alltid vad det är som stör barnet. De kan vara oroliga för att en kronisk sjukdom eller ett funktionshinder påverkar beteendet. Barnet kan vara försenat i sin utveckling eller inte ha lärt sig vad andra barn i motsvarande ålder kan. Några barn uppvisar symtom när det gäller reglering av fysiologiska funktioner, t.ex. de är mycket skrikiga, sover korta stunder eller enormt mycket. Föräldrar kan tycka att deras barn inte vill äta eller har problem med magen. En grupp föräldrar till sist är oroliga för att relationsproblem antingen mellan barnet och föräldrarna eller mellan de vuxna kan påverka barnets utveckling. I verkligheten visar det sig förstås att det inte är så lätt att dela in problemen på detta sätt. Problemområdena går i varandra och det kan vara svårt att skilja ut vad som är psykologiskt eller medicinskt betingat, vad som har att göra med barnets mognad eller temperament och vad som mer är de vuxnas problem. Eftersom ett barn aldrig kan lyftas ur sitt sammanhang av relationer, kan uppdelningen i sig verka främmande. Man kan hävda att barnets problem alltid påverkar föräldrafunktionerna, och att problem i familjen alltid påverkar barnen. Barnet inom ramen för relationernaVägen till att stödja barnet går genom dem som tar hand om det. Att hjälpa föräldrar är att indirekt stödja deras barn. Det som kan vara problematiskt är emellertid att barns utveckling sker i ett annat tidsperspektiv än vuxnas. När föräldrar har stora problem kan inte små barn vänta på att föräldrarna vågar eller orkar se på vilket sätt barnen påverkas negativt av en problematisk familjesituation. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Pia
Risholm Mothander, fil.dr., leg. psykolog och barnpsykoterapeut arbetar
som universitetslektor vid psykologiska institutionen, Stockholms
universitet samt privat som psykoterapeut. Under en period av fem år har
hon varit knuten som forskningshandledare till ett projekt vid Nic Waals
Institutt i Oslo. Där har metoder prövats för att bättre kunna
strukturera bedömningar av barn under fyra år med olika psykiatriska
problem och deras familjer. Nedanstående artikel är baserad på dessa
erfarenheter. 
UR: 
