|
Nr 12. 2005 sid.
76–84
|
|
|
Ett relationsperspektivAlla psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning torde vara överens om den stora betydelsen relationen barn – förälder har för barnets intrapsykiska fungerande. Därför är en fokusering på denna vid diagnostisering inte bara självklar utan också mycket användbar. Att arbeta utifrån ett relationsperspektiv innebär emellertid vissa svårigheter. En är av mer generell natur nämligen att tänka i relationstermer, när man är individualpsykologiskt skolad. Detta innebär en utökning av kompetensområdet, som kan vara nog så krävande. Dessutom är vårt språk fattigt på ord, som täcker skeenden i en relationsprocess med ömsesidig påverkan. En relationsdiagnostik inbegriper två interagerande parter, men utöver en beskrivning av relaterandet innehåller den också en bedömning av var och en. I ett relaterande finns det inte bara en process mellan personerna utan också inom var och en. Denna senare kan t.ex. vara interaktionen mellan psykets olika instanser (det, jag och överjag). I denna processbeskrivning brukar man tala om mönster, då rörelsen är svår att sätta ord på. Försvarsmönster är ett exempel på detta. På samma sätt kan man beskriva relaterandet som mönster, då det är en omöjlighet att ge en exakt beskrivning av vad som sker såväl inom som mellan två individer. Vi föreställer oss personligheter som kugghjul med stora hack eller förslitningar i vissa delar. Om två sådana kugghjul fungerar tillsammans, blir det en upphakning, där defekterna finns. Om man då har konstaterat var varje kugghjul har sin defekt, förstår man bättre upphakningen. Omvänt hjälper oss upphakningen att identifiera de individuella svagheterna. Man kan således säga, att i en persons intrapsyke eller personlighet finns implicit en rad parametrar, som ger oss en uppfattning om personens sätt att relatera. Dessa definieras och beskrivs i en individuell diagnostik. Utifrån en relationsdiagnostik kan man då omvänt dra vissa slutsatser om de relaterandes intrapsykiska fungerande. SamlekUnder arbetet med utformningen av den barnpsykoterapeutiska metoden Samlek fann min kollega Gunnel Rosenlind och jag, att vi implicit använde oss av relationsvariabler, vilka vi senare definierade. I en samleksdiagnostik gör man på ett direkt sätt en bedömning, hur barn och förälder relaterar, då man ser dem tillsammans i lekterapirummet. Man får då information såväl om bådas individuella fungerande som hur de interagerar med varandra. Målet för vår relationsdiagnostik är att identifiera ett eller flera konfliktområden, som är aktiva och relevanta för barnets problematik. Utifrån dessa söker vi beskriva, hur förälderns och barnets svårigheter hakar i varandra på ett destruktivt sätt. Vi har definierat fem variabler för relaterandet barn – förälder, som är baserade på psykodynamisk teori. Dessa relationsvariabler har vi kallat relaterandenivå, ångestflöden, intoningsmönster, interaktionsintensitet och interaktionskvalitet. De tre förstnämnda är mer sammansatta än de senare. Variablerna är inte heller oberoende av varandra. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
