|
Nr 12. 2005 sid.
85–91
|
|
|
Kapitlet som refereras är hämtat ur boken Klinisk intervjuing som innehåller 26 kapitel av olika författare med omfattande klinisk erfarenhet, syftet med boken är att bidra med användbar kunskap vid första mötet med en klient. Røed Hansens kapitel fokuserar på mötet med barnet och är användbart vid bedömning inför vilken behandling som bör erbjudas barnet och dess föräldrar. Røed Hansen uppmärksammar att det inte finns någon entydig utformning av klinisk intervju/bedömning av psykologiska problem hos barn. Hon benämner skillnaderna mellan de stora terapeutiska huvudmodellerna: familjeterapi, barnanalys, beteendeorienterad terapi och ett kognitivt perspektiv. Trots att dessa teorier har närmat sig varandra så står de på olika ideologiska grunder. Klinisk forskning visar emellertid att det inte går att påvisa skillnader i behandlingsutfall mellan dessa olika inriktningar (se bl.a. Hubble, Duncan & Miller, 1999). Røed Hansen beskriver hur vi kan använda ett intersubjektivt perspektiv vid våra första möten med barn. I bedömningsprocessen använder Røed Hansen tre tillfällen för att bedöma barnets problematik och därefter ett möte för att ge tillbaka till barnet en summering, med utgångspunkt i en nyckelhistoria som utvecklats under intervjuerna. Efter den kliniska intervjun kan målet vara att under ytterligare möten rekommendera föräldrarna och barnet en terapeutisk behandling. Teoretisk bakgrundRøed Hansen ger oss en grundläggande inblick i arbetsmetoden Hon beskriver lekobservationens användbarhet och anser att när det gäller mer specifika metoder för bedömning av barn är lekobservation enligt Ericametoden den mest utpräglade och allmänt kända i Skandinavien. Den bygger på hypotesen att barns lek är en utgångspunkt för att göra sig en uppfattning om omedvetna konflikter och teman. Røed Hansen lyfter fram relationen mellan observatören och barnet som en förutsättning för att få förståelse för barnets intrapsykiska liv. Förutom att leken har projektiva element så finns även en kommunikativ sida, dessutom läggs stor vikt på kontextvariabler och föräldrarnas position och förståelse. Winnicotts begrepp ”det potentiella utrymmet” omnämns som en ram. (1968) Røed Hansen menar att barnets kapacitet att leka inte är något som kan observeras och kartläggas hos barnet. Terapeutens tillgång till fantasi och lek blir en förutsättning för att involvera barnet i en relation. Begreppet observation är inte det ord som bäst belyser vad bedömningssituationen innehåller, och Røed Hansen vill vidga observationsbegreppet inför hennes beskrivning av intersubjektiv förståelse. Hon utgår ifrån två-persons-psykologi och vad dynamiken i mötet mellan två personer kan innebära. Vad barnet förmedlar behöver förstås utifrån det samspel och sociala kontext som skapas. Inom denna ram förmedlas barnets historia om sig själv. I mötet krävs en annan slags närvaro och tillgänglighet än vad en observatörsroll inbjuder till. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
