Nr 12. 2005 sid.
92–105
Är differentialdiagnostik möjlig eller ens önskvärd?
Ett försök att integrera ett psykodynamiskt
synsätt med ett neuropsykologiskt
|
Nr 12. 2005 sid.
92–105
|
|
|
Under mitt dryga decennium inom barnpsykiatrin har det successivt skett en förändring av de ärenden som kommit till oss. Det har under de senaste åren varit en markant ökning av ärenden med en symptomatologi bestående av impulsivitet, hyperaktivitet, kamratsvårigheter, aggressivitet och koncentrationssvårigheter. Dessa barn är de som i dagsläget i stor omfattning får neuropsykiatriska diagnoser. Den här artikeln kommer inte att handla om de barn som utreds och behandlas av Barn- och Ungdomshabiliteringen, barn med uttalade funktionshinder och handikapp, ej heller om många av de barn som kommer till en vanlig BUP-mottagning. Jag kommer istället att försöka beskriva de barn som jag träffar i mitt dagliga arbete på en neuropsykiatrisk enhet, de s.k. gråzonsbarnen som tidigare alltid varit de som ”fallit mellan stolarna”, och de som i slarvigt vardagligt tal kallas för ”bokstavsbarnen”. De barn som kommer till oss på remiss kommer oftast med frågeställningen: ADHD, DAMP eller annan funktionsavvikelse? I dessa remisser är det implicit vad som efterfrågas. Man önskar en diagnos, en sjukdomsbeskrivning och en fokusering på barnet som bärare av svårigheterna. Andra remisser ger istället en fyllig symptombeskrivning och en öppnare frågeställning, t.ex. Vad skulle det här kunna handla om? och: Hur skall man på bästa sätt kunna hjälpa? Vår utgångspunkt är att bemöta dessa familjer med respekt, nyfikenhet och en önskan att tillsammans med dem utforska deras livsbetingelser och problem. Hur man bemöter en familj med svårigheter avspeglar dock ens teoretiska referensram. Utgångspunkten från ett neuropsykiatriskt bemötande är att det finns en skada, en funktionsavvikelse, ett ”relativt handikapp” hos barnet och att de symptom som barnet uppvisar är av biologiskt ursprung. De relationella/emotionella svårigheter som beskrivs ses som sekundära till skadan/funktionshindret. Relationerna påverkas av att barnet p.g.a. av sitt handikapp inte förmår relatera på ett förväntat sätt. Utgångspunkten i ett psykodynamiskt bemötande är att se symptomen som en manifestation av underliggande relationella problem som stoppat eller förhindrat den naturliga utvecklingsprocessen, oavsett orsak till dessa. Hur kan man som kliniker försöka förena och integrera dessa två så till synes motsägelsefulla utgångspunkter kring etiologin? Det första steget i en integrationsprocess är ödmjukhet och förmågan att tänka kring att många olika förklaringsmodeller kan vara möjliga. Ljungberg (2001) ger i sin förlaga till Socialstyrelsens ADHD-utredning följande tre möjliga förklaringsmodeller: ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Leg.
psykolog Katarina Bjerkland arbetar sedan ett tiotal år tillbaka inom
BUP i Kalmar län. Hon har tidigare arbetat på en öppenvårdsmottagning
och är nu verksam i ett neuropsykiatriskt team. I artikeln beskriver hon
arbetet med barn och familjer inom det neuropsykiatriska fältet och
belyser ett arbetssätt med målsättning att integrera olika perspektiv
inom diagnostik, utredning och behandling. 
