|
Nr 13. 2005 sid. 150–156
|
|
|
Att bli tonåring är att börja ta de avgörande stegen mot att bli en kulturbärande samhällsmedborgare. Tonåringarna ser ofta med blandade känslor på det vuxensamhälle de förväntas bli delaktiga i. De är en del av sitt samhälles historia, infogad i en ursprungsfamilj där föräldrarna är bärare av decenniers samhällelig historia. Familjen har sin egen historia och är dessutom inlemmad i ett socialt nätverk. Även nätverken har en tendens att förändra struktur över tid. Alla tonåringar har varit inlemmade i skolan och dess kultur, en skolkultur som ofta förändrats radikalt sedan föräldrarna gick i skolan. Dessa sammanhang är genomsyrade av den västerländska kulturens livsstil och lokala tonårskultur, vilka i olika utsträckning slår igenom i vardagslivet. Förlängd tonårstid”Tonårstiden” i sig är ett sent och västerländskt begrepp – i traditionella kulturer gick individen vanligen direkt via initiationsriter från att vara barn till att upptas i de vuxnas krets. ”Tonårstiden” och de beteenden och självbilder som den associeras med tenderar dessutom att ”breda ut sig”. Tonårsbeteenden kryper allt längre ner i åldrarna och ”ungdomlighet”, både i termer av mentala egenskaper och utseende, tycks ha en ökande attraktionskraft i allt högre åldrar. Tonåringar och unga vuxna flyttar allt senare hemifrån och kommer allt senare ut på arbetsmarknaden. De är i så motto en marginaliserad grupp. Å andra sidan beskriver Gunnel Jacobsson (2005) dem som en av vuxenvärlden idealiserad grupp som väcker fantasier om frihet och obegränsade möjligheter. Det förefaller som om den äldre generationen har svårt att finna något sätt att med stigande ålder förändra sin självbild med bibehållen vitalitet. Man klamrar sig fast vid en föreställning om ungdomlighet, som om det vore den enda period i livet då livet verkligen är värt att leva – en föreställning som i så fall innebär en påtaglig romantisering av en period i livet som sällan är någon dans på rosor. Jan Ramström (1991) beskriver vad han kallar ungdomsfällan; ungdomar förutsätts av de vuxna att sträva efter vuxenhet, samtidigt som de vuxna strävar efter att hålla sig kvar i ungdomsåren. Varför skulle ungdomar sträva efter att uppnå något som de individer, som uppnått detta, inte vill ha? Ungdomarna får ett dubbelt budskap som förstärker den inre tveksamhet som hör till åldern. Självets expansionMänniskans upplevelse av sig själv som avgränsad självständig individ har en lång historia. Från att ha upplevt sig som – och förmodligen också varit – djupt och i en mening odifferentierat inflätad i sin familj och sitt nätverk har individen över århundradena kommit att alltmer uppfatta sig som en separat och autonom person. Därmed kommer föreställningen om att i hög grad kunna styra sitt eget individuella öde. Den självklara förankringen i familj och nätverk var en del av den tidigare föreställningsvärlden. Stern (2005) påpekar att i samhällen som inte ser det individuella psyket som privat är föreställningarna om självet mindre individualistisk och mer knutet till gruppens intersubjektiva väv. Känslan av samhörighet stärks genom gruppritualer och gruppaktiviteter snarare än genom isolerade verbala utbyten på tu man hand. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
