Grupp för barn och unga - förr och nu. Intervju med Jacqueline Cederström och Kristina Jädersten

Nr 13. 2005 sid. 168–172

Grupp för barn och unga – förr och nu

Intervju med Jacqueline Cederström och Kristina Jädersten

Förstasidan

Jacqueline Cederström, BUP Södermalm, har arbetat som psykolog inom PBU sedan slutet av 60-talet. Hon har varit enhetschef för PBU:s terapikolonier 1972–2001 och enhetschef på Psykoterapimottagningen för barn och unga med funktionshinder. Kristina Jädersten, gruppterapisamordnare inom BUP sydost, är psykolog och har arbetat inom PBU sedan 1979, först på dagbehandlingsavdelning, senare på PBU:s terapikolonier. Båda arbetar i Stockholms läns landsting.

Det tog ganska lång tid innan jag kom på hur gruppterapi som behandlingsmetod skulle kunna presenteras i det här numret om barn- och ungdomspsykoterapi idag. Av en slump stötte jag ihop med Jacqueline Cederström som berättade att hon skulle starta en ny barngrupp. Jacqueline har arbetat med grupper länge och har ett långt perspektiv och kan sägas tillhöra pionjärerna inom området. Kristina Jädersten är pionjär på ett annat sätt. Hon gick den första utbildningen för barn- och ungdomsgruppspsykoterapeuter som gavs på PBU:s/BUP:s utbildningsenhet i Stockholm, UBi. Kristina har sedan dess arbetat med grupper inom PBU/BUP.

Jag är glad för att de med kort varsel ställde upp på en intervju för Mellanrummet. Vi har träffats i olika sammanhang under åren inom PBU/BUP men inte så mycket på senare tid. Vi startade därför vår samtalskväll om grupper med lite att äta och dricka. Snart kom dock samtalet igång och timmarna flög iväg för oss tre gruppentusiaster.

Grupp förr

Jacqueline började leda barngrupper i slutet av 60-talet. På den tiden fanns ingen utbildning för barngruppsterapeuter, men de som arbetade med grupper inom PBU träffades regelbundet i seminarier som leddes av Gertrud Olsson. Hon var den som startade barnterapigrupperna inom dåvarande PBU och Jacqueline arbetade ihop med henne på Kymendö terapikollo. Gertrud ansåg, tvärtemot vad man numera oftast tycker, att man skulle ha sin första grupp ensam, som en inlärningssituation. Efter det kunde man välja att leda grupper själv eller att arbeta ihop med en co-terapeut. Helst skulle det vara en man och en kvinna som ledde en barngrupp. Om det inte gick att hitta en co-terapeut med ungefär samma erfarenhet som man själv, var det bättre att skillnaden var tydlig, detta för att motverka konkurrens i rummet. Det var mellan 5–7 barn i varje grupp och i regel pågick grupperna en gång per vecka i två år. Ofta startade gruppen 3–4 veckor innan ett sommarlov, så att gruppen fanns till för barnen under sommaren. Man skaffade sig på så sätt en möjlighet att göra en säkrare bedömning om gruppterapi var lämplig för respektive barn. Ofta avslutades en grupp innan terminen var slut. Detta för att barnen inte skulle ha så många ”sluta” samtidigt och för att man då lättare kunde följa hur det var för barnet. Barnen var i allmänhet väl utredda innan de påbörjade gruppterapin och det fanns en stabil kontakt med föräldrarna. Beroende på barnens ålder fungerade grupperna olika och likaså såg föräldraarbetet olika ut.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster