Nr 13.  2005 sid. 205–206

 
Relationen i fokus
barn och föräldrar i diagnostik och behandling

Gunnel Rosenlind och Margareta Bergenstråhle
 

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

 

Gunnel Rosenlind och Margareta Bergenstråhle, båda leg. psykologer, leg. psykoterapeuter, har lång klinisk erfarenhet inom PBU/BUP i Stockholm och arbetar också som lärare och handledare. De har givit ut boken ”Relationen i fokus” (2004) som recenseras nedan.
Tidigare införda artiklar om integrerad barn- och föräldraterapi av författarna finns i Mellanrummet nr 3 och 12.

Inom barnpsykiatrin idag efterfrågas och diskuteras mer än någonsin metodutveckling. När köerna växer ska arbetet effektiviseras. Snabba utredningar med precisa svar och kortast möjliga behandling tycks dominera de flesta teamdiskussioner. Kognitiv terapi i kombination med medicinering lanseras som den enda vetenskapligt beprövade och överlägsna behandlingsmetoden. Bergenstråhles och Rosenlinds bok om barn och föräldrar i diagnostik och behandling är därför ett välkommet bidrag till diskussionen och inte minst till det praktiska arbetet. I boken finns ett teoretiskt resonemang och modeller för det kliniska arbetet. Den är något så ovanligt som en handbok i den behandlingsmetod som författarna kallar relationsfokuserad barnpsykoterapi eller samleksterapi.

Arbetssättet är en kombination av ett barnpsykoterapeutiskt och ett familjepsykologiskt perspektiv där relationen förälder/barn är i fokus. Författarnas utgångspunkt är att det finns ett nära samband mellan föräldrars och barns problematik och grunden för det terapeutiska arbetet är en noggrann diagnostisering/undersökning av hur det sambandet ser ut. Genom att studera hur personligheterna interagerar med varandra ges också möjligheten att för föräldern presentera hur barnets problematik samtidigt kan vara ett uttryck för förälderns egen problematik.

Alla som har känt föräldrars utsatthet vet att detta samband inte är helt lätt att visa på men nog så viktigt. Förutsättningen är att det finns ett förtroende som gör att föräldrarna känner sig respekterade och då också tål känslomässigt svåra budskap, skriver författarna.

För att kunna ge raka budskap utan att skuldbelägga menar Rosenlind och Bergenstråhle att vi måste göra rent hus med egna omnipotenta känslor. Det är viktigt att vi som behandlare gör upp och försonas med egna inre föräldraobjekt, så att vi inte bidrar till skuldkänslor genom att odla myten om den perfekta föräldern. Författarna för här ett resonemang som känns friskt och sunt. Att ärligt granska sig själv och de egna värderingarna innan vi ägnar oss åt att bedöma och behandla andras svårigheter och relationer är av stor vikt för det terapeutiska behandlingsarbetet. Författarnas tes är egentligen mycket enkel. När föräldern beter sig som sämst är vår förståelse som viktigast. Barnet får inte problem för att föräldern har gjort fel utan för att obearbetade inre konflikter inom föräldern aktiveras i det gemensamma samspelet. Lyckas man få med föräldrarna på det resonemanget är mycket av arbetet redan gjort.

Recension av Magdalena Ståhle


 

 

 Till förstasidan!    Överst på sidan!    Tillbaka ett steg!    Skriv ut sidan!

 
 

 

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Magnus Bjurhammar www.enigma.se
Webbmaster