|
Nr 13. 2005 sid. 63–68
|
|
|
Behovet av att kunna visa att psykodynamisk terapi för barn är verksamt har aldrig varit större. Avnämare och föräldrar till de barn vi arbetar med efterfrågar forskningsresultat, bl.a. eftersom sådana presenteras när det gäller andra terapiformer. Vi måste först fråga oss: vad är egentligen psykoterapi? Nödvändiga ingredienser är terapeut-patientrelationen, den interpersonella kontexten, en modell kring psykopatologi samt hur denna ska behandlas (Roth & Fonagy, 1996). En definition av psykoterapi som är tillräckligt öppen utan att tappa stringens är:
När man ska beskriva hur en forskningstradition har utvecklats kan det vara snårigt med alla förgreningar och tusentals studier. Inom psykodynamisk barnpsykoterapi, ställs man inför problematik av annan art. Forskningen är i sin linda, trots en hundraårig praktik. Den brittiske forskaren och psykoanalytikern Peter Fonagy (2003) beskriver en oro över att psykodynamiskt inriktade terapeuter inte engagerar sig mer i forskning. De har ofta en uppfattning att den psykoanalytiska processen inte går att forska på, eftersom det som sker i terapi är omätbart och dolt för beskrivning. En känsla av intrång har varit påtaglig och förutfattade meningar finns om hur forskningen kan påverka den terapeutiska processen. Fonagy menar att inställningen att psykoanalytisk kunskap och psykoterapeutisk teknik skulle vara kunskapsteoretiskt annorlunda än övrig vetenskap är felaktig. Föreställningen leder dels till att psykoanalytiskt tänkande hamnar i underläge och dessutom till att en del felaktigheter och förutbestämda uppfattningar inte rättas till. Det är då nödvändigt att gå från en kultur av säkerhet och visshet om att man har kunskap, till ifrågasättande, osäkerhet och förändring. När nu forskning inom psykoanalytisk praktik blivit vanligare kan man konstatera att främlingskap inför forskningen har haft större betydelse för den avoga inställningen än forskningens verkningar. Ett sätt att föra samman terapeutisk praktik och forskning är att använda sig av metoder som upplevs som meningsfulla av klinikerna (Midgley, 2004). När man talar om psykoterapiforskning finns två huvudsakliga forskningsfält. Utfallsforskning som tar reda på vilka terapiformer som är effektiva och processforskning som undersöker vad som händer i terapin. Processforskning kan t.ex. handla om relationsprocesser, barnkaraktäristik och terapeutvariabler. Vid en genomgång i mitten av 90-talet uppskattades ca 3 % av barnterapiforskningen behandla processaspekter (Kazdin, 1995). I en nyligen utkommen omfattande genomgång av forskning på psykoanalytiskt inriktad barnterapi beskrivs endast 37 rapporter från 32 olika projekt. I denna siffra får man ta i beaktande att flera projekt ännu inte publicerats (Kennedy, 2004). Detta kan jämföras med 1 500 utfallsstudier av barnterapi i allmänhet. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
