|
Nr 14. 2006 sid. 114–118
|
|
|
Många fosterbarn som har kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin är allvarligt traumatiserade. De kan ha farit illa under många år, och upplevt en lång serie traumatiserande händelser under uppväxten. Terr (1991) kallar dessa upprepade trauman för typ II-trauman, till skillnad från typ I-trauma, som förorsakats av en plötslig, oväntad enskild händelse. Typ II-trauman påverkar personlighetsutvecklingen, eftersom man för att överleva upprepad terror bedövar och dödar sig känslomässigt. Psykisk förlamning (numbing) och förnekande är enligt Terr vanligt, där barnet kan ha glömt stora delar av barndomen. Hur påverkas barns inre värld, dvs. de inre bilderna av sig själv, av andra och av relationerna till andra, av försummelse, missförhållanden, psykiska och/eller fysiska övergrepp och vad händer med barnens inre bilder efter placering i en ny och trygg familj? Detta har studerats och beskrivits av Jill Hodges m.fl. i några mycket intressanta artiklar (2000, 2003). Dessa har jag funnit vara mycket användbara i det terapeutiska arbetet med fosterbarn och deras nätverk. Fortsättningen på projektet har Jill Hodges mycket generöst skickat per e-post (2005). För att ta del av barnens "attachment representations" har man använt 13 strukturerade leksekvenser (story stem). Undersökaren introducerar varje scenario på ett engagerat sätt med hjälp av en dockfamilj och ibland djur, överlämnar därefter till barnet att visa och berätta vad som händer sedan. Två grupper av barn som farit illa jämfördes på detta sätt med kontrollgrupper av barn som bor tillsammans med sina föräldrar. Man fann att vardagliga eller positiva familjesituationer uttrycktes nästan bara av de barn som inte farit illa (Hodges & Steele, 2000). I de senare publikationerna (2003, 2005) har två grupper adopterade barn jämförts. England har en annan lagstiftning, varför dessa barn motsvarar våra långtids- eller uppväxtplacerade fosterbarn. Dels studerades en kontrollgrupp som adopterats tidigt, oftast före fyra månaders ålder, dels en grupp som adopterades i åldern från fyra till drygt åtta år, barn som upplevt flera placeringar, försummelse, våld i familjen, misshandel och/eller övergrepp. Efter det första undersökningstillfället, följdes grupperna upp efter ett år och efter två år. Man fann tydliga och statistiskt signifikanta skillnader mellan gruppernas berättelser. Vid det första undersökningstillfället, då de sent adopterade barnen bott ungefär fyra månader i sina nya familjer, försökte denna grupp komma undan eller undvika vissa aspekter av uppgiften. De var ovilliga att börja eller fortsätta sin berättelse, ett undvikande som kan ses som ett sätt att reglera känslor. Inte enbart anknytningsrelaterade dilemman eller konflikter i scenariot väckte detta undvikande utan även deras egen historias skrämmande och negativa innehåll ökade ångesten och undvikandet. Deras berättelser var desorganiserade, de spårade ur i plötsliga utbrott av våldsamt aggressiva teman och katastrofer. De traumatiserande erfarenheterna hade inte bara lett till större vrede och våldsamhet hos barnen utan även förhindrat förmågan till emotionell självreglering. De tidigt adopterade barnen visade inga av dessa svårigheter. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
I
artikeln sammanfattas några resultat i ett engelskt projekt, där Jill
Hodges m.fl. följt vad som händer med "internal attachement
representations" hos barn som omplacerats. Barn som utsatts för
omfattande traumatisering jämförs med tidigt adopterade barn. Man har
använt en spännande projektiv metodik, "story stem", som kan
liknas vid CAT – Children´s Apperception Test – med dockor och
andra leksaker i stället för bilder.
