|
Nr 14. 2006 sid. 14–25
|
|
|
Cirkaa 80 000 barn evakuerades till SverigeUnder andra världskriget, då Finland stod i strid med dåvarande Sovjetunionen, startade några dagar efter krigsutbrottet 30 november 1939 en omfattande svensk hjälpaktion. Finland erbjöds möjligheten att evakuera barn till Sverige till hem som frivilligt anmält sitt intresse att ta emot ett finskt barn. Initiativet var privat och leddes av Fredrika Bremer-förbundets vd, fil.dr. Hanna Rydh och Maja Sandler, utrikesminister Sandlers hustru. Redan den 10 december var damerna i Helsingfors, höll presskonferens, och den 15 december, endast två veckor efter krigsutbrottet, lade den första båten ut från Åbo hamn med barn i syskonbädd i lastrummet. Alla i Finlands regering var inte med på att sända iväg barn. Men sedan marskalk C. M. Mannerheim godkänt tanken fanns inga större hinder för barntransporterna. Finlands dåvarande socialminister K. A. Fagerholm och inrikesminister Ernst von Born utarbetade principerna för vilka barn som skulle evakueras till Sverige. Självklart tänkte man främst på barn i familjer där pappan kanske invalidiserats eller stupat. Där hemmet bombats, modern var sjuk eller behövdes i återuppbyggnadsarbetet osv. Allra främst gick barn som hörde till den befolkningsdel om ca 500 000 människor som evakuerats från Karelen som intagits av Sovjet. Det var för dåtida förhållanden en enorm folkförflyttning i ett land med då ca 3,5 miljoner invånare. Modern fick följa med barnet endast i de fall där barnet var under tre år. Denna regel följdes i början – senare sändes också mycket små barn, t.ex. 10 månader gamla bebisar, ensamma till Sverige. Ungefär hälften av de evakuerade barnen var under skolåldern. Mycket få var finlandssvenskar, dvs. talade svenska. Så började en av de största barnförflyttningarna i närhistorien. Under krigsåren evakuerades enligt senare uppgifter ca 80 000 finska barn, främst till Sverige. En del barn gjorde flera resor. Cirka 15 000 barn blev permanent kvar i Sverige. De adopterades eller stannade på en s.k. fosterbarnsöverenskommelse. De privata organisationerna i Sverige och Finland ersattes snart med statliga som tog hand om den omfattande transporten, registreringen av barnen, hälsokontrollen osv. Transporterna av barn skedde till en början med båt från Helsingfors eller Åbo till Stockholm, men när ryska ubåtar börjat attackera båtarna fyllda med barn gick man över till transporter per järnväg. Barn färdades tillsammans med lottor och annan hjälppersonal hela vägen genom Finland, över gränsen till Haparanda och dess mottagningscentral och därifrån till olika delar av Sverige. För en del blev resan 1–2 veckor lång innan de nådde den ort, t.ex. i Skåne, där en familj tog emot dem. Oftast hämtade den svenska familjen barnet från ett barnhem, där barnen temporärt inhystes. En del barn kom aldrig till någon familj utan vistades flera år på barnhemmen. Pertti Kavén (2003) har instruktivt och levande beskrivit de beslut som ledde till evakueringsprocessen och dess olika skeenden i sin bok 70 000 små öden. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Singa
Sandelin Benkö är professor emerita i pedagogik och leg. psykoterapeut
med privat praktik. För närvarande leder hon ett omfattande
forskningsprojekt kring de så kallade finska krigsbarnen. Projektet
omfattar olika delundersökningar, med olika metoder, och insamlingen av
data sker förutom i Finland också i Sverige och Danmark. I artikeln
beskrivs barnevakueringen och de psykiska förluster den ledde till.
Exemplen är hämtade från diskussioner med krigsbarn och psykoterapi med
vuxna krigsbarn. Projektets inverkan på deltagare och krigsbarn i
allmänhet diskuteras också. 
