|
Nr 14. 2006 sid. 166–169 |
|
|
Han föddes CP-skadad med förtvinade armar och ben och placerades som föräldralös på ett barnhem i Sovjet. Detta blev början på en lång odyssé mellan olika barnhem tills pojken som 15-åring skickades till ett ålderdomshem. Så skulle den här recensionen kunna börja, men den skulle också kunna börja såhär: Fotografiet på omslaget av boken föreställer en mörkhyad liten pojke med en röd scarf som tittar rakt in i betraktarens/mina ögon. Det är något speciellt med den blicken. Den är intensiv på det sätt som blicken hos ett barn kan vara. Den är uppmärksam, undrande och vänligt orubblig. Båda dessa inledningar är sanna och beskriver Ruben. Den första inledningen beskriver hans omfattande fysiska skador, hans övergivenhet och utsatthet. Den andra bilden beskriver något annat – den beskriver en pojkes inre styrka. Det här är en bok om inre styrka, om en förmåga att våga se verkligheten som den är och kunna ta vara på de skärvor av värme och godhet som trots allt finns. Det är en bok om att lyckas hålla sitt inre levande och rörligt, om att inte ge upp, om att överleva – om att segra. Då är man en hjälte, det finns helt enkelt ingen annan utväg, säger Ruben själv. Men hur lyckades han, när det som skulle vara tryggt och gott, barndomen, var fyllt av fasa och grymhet? Hur lyckades Ruben överleva och bevara sin mänsklighet? För överlevde gjorde han och inte bara det, han förmedlar dessutom till oss humanitet och styrka – en inre skönhet. Vänder man på bokens omslag ser man den vuxna mannen, han som efter ungefär tjugo år på olika institutioner lyckades fly. Man kan ana en trötthet men blicken är densamma, samma vänliga orubblighet. Vitt på svart är en självbiografi om en barndom fylld av kyla, brist på mat, oginhet och dumhet, ja makalös dumhet. På varje institution fanns de obligatoriska beskyllningarna om hur barnen ständigt låg andra till last och hur hjärtlösa och krävande de var. Det var på grund av sin godhet och medkänsla de ryska gummorna förbarmade sig över och tog hand dessa ungar som föräldrarna så egoistiskt övergivit. Man missade inte ett tillfälle att tala om för Ruben att hans mamma var en negerhora som övergivit honom. Det var som om de läste från en osynlig fusklapp ständigt samma ramsa. Det var bara en sak som gällde, att be så lite som möjligt om hjälp. Men det fanns också äkta njanjor, enkla och rättframma kvinnor som var omhändertagande och kärleksfulla. De gjorde det tyngsta arbetet och stod för verkligheten och ärlighet när alla andra ljög. Det var de äkta njanjorna som gav den själsvärme som gjorde det möjligt att överleva, som gav Ruben en tro. Den undervisning som gavs byggde mer på propaganda än på fakta. Hundratusentals arbetare dog varje dag av svält på gatorna i Amerika, sa man och handikappade barn togs inte, som i Sovjet, om hand utan gavs en giftspruta när de föddes. Breven hem, för dem som hade familj, men som de äldre och klokare barnen för länge sedan slutat skicka, censurerades. Där fick bara stå att man hade det bra och att man fick god mat. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
