|
Nr 14. 2006 sid. 47–59
|
|
|
Först lite historikEn av psykoanalysens utgångspunkter blev det uråldriga kropp-själ-problemet. Freud var, som bekant, först forskare i neurofysiologi och därefter neurolog med privat praktik. På den mottagningen anpassades behandlingen till de kroppsligt friska men psykiskt lidande patienterna, och förvandlades därmed till psykoterapi. Men hur skulle man komma över den teoretiska klyftan mellan biologi och psyke, mellan drifterna och alla våra omedvetna och medvetna föreställningar? Man måste, menade Freud, göra ett ”mystiskt språng”, och det omedvetna är ett lämpligt avstamp. Hans och Breuers historiska insats var en metodologisk innovation, nämligen att systematiskt använda det samarbetande fria associerandet hos både patienten och analytikern. Med dess hjälp, visade det sig, bli möjligt att nå och förstå omedvetna processer. I fortsättningen var Freud övertygad om att det är det omedvetna som utgör bryggan mellan kropp och själ. I sin tidiga teoriutveckling, i slutet av 1800-talet, hade han försökt att i neurofysiologiska termer förklara de psykiska fenomen som han mötte i sin privatpraktik. Först tyckte han sig ha lyckats med projektet, ”Entwurf einer naturwissenschaftliche Psychologie”, och var under de första månaderna rusigt entusiastisk över den pionjärprestation som det faktiskt var. Men som i en svår baksmälla kom han fram till att det naturvetenskapliga underlaget hade alltför stora brister. Den samtida neurofysiologiska forskningen var ännu mycket långt från att kunna beskriva processer i hjärnan. Manuskriptet förpassades till den understa skrivbordslådan. I stället vände han sig åt ett helt annat håll, till en humanvetenskaplig och förståelseorienterad beskrivning av den subjektiva inre världen. Men i fortsättningen, även i ett av sina sista arbeten, återkom han ofta till tanken att framsteg inom biologin och psykologin kommer att ersätta psykoanalysens (och andra tillgängliga teoriers) provisoriska teori med en integrerad biologisk-psykologisk modell. Denna ambivalens mellan natur- och humanvetenskap, skavningen mellan kroppskunskap och själskunskap, återkommer senare hos både anhängare och kritiker av psykoanalysen. Den återspeglas också i hur man i senare tider uppfattat ”Entwurf”. Är det, som Jurger Reeder säger i sitt förord till den svenska Freud-översättningen, bara till skenet en neurofysiologisk studie? Eller, om man tar Freuds uttalande (1939) att psykologin är en naturvetenskap på allvar, är den psykoanalytiska psykologin fortfarande grundad i biologiskt tänkande? Kanske är den psykoanalytiska teorins hermeneutiska karaktär bara provisorisk, en ”tillfällig byggnadsställning” – som Freud själv uttryckte det – kring ett ännu ofullbordat psykobiologiskt teoribygge? Psykologernas rum och biologernas rumDet ligger nära till hands att tänka dualistiskt, att använda Platons, kristendomens och Descartes syn på kroppsliga fenomen som väsensskilda från psykiska fenomen. Det är frestande lätt att tänka att vi hör hemma i antingen ett psykologiskt rum eller ett biologiskt rum. Den dualistiska föreställningen är, för att tala nusvenska, i högsta grad användarvänlig. Den är bekväm för läkare, teologer och kanske också psykoterapeuter, både i vardagstänkandet och för den professionella självkänslan. Ingen konkurrens mellan gebiten: en vårdar själen som är skral och en plåstrar om dess trasiga fodral. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Hur
ska man förstå relationen mellan psykologi och biologi? Vi lär oss nu
att alla psykiska skeenden också är händelser i hjärnan. Men vad betyder
det egentligen? Och hur belyser det komplicerade traumatiska reaktioner,
som t.ex. uppgivenhetssymtom hos flyktingar? Om det berättar Magnus
Kihlbom, psykoanalytiker och barn- och ungdomspsykiater. 
