|
Nr 14. 2006 sid. 92–110Vad finns att göra med traumat?Leif Lindahl |
|
|
Samtal som utgår från traumats upprepnings- och påminnelsekraft har som motiv att hjälpa en person ur en förlamande passivitet och ödeläggande skuld. Genom att någon själv kan ta över och bestämma över de påminnelser som kommer automatiskt, minskar något av den stora hjälplösheten efter händelsen som inträffat och invaderat jaget. En person som börjat avläsa upprepningarna och tyda dem, börjar också placera dem och lösa sig själv ur en geografisk, rumslig och tidslig förvirring. Den traumadrabbade lever i "tre jag" som inte har några förbindelser, och som då övermannar och angriper varandra. Samtal kan tydliggöra denna stumma inre dialog mellan de tre skilda jagen. Där finns först det skadade jaget som är invaderat och som bär på händelsen som sådan, ett jag som är kvar där och då förbrytelsen inträffade. Ett andra jag är en inre efterlevare, som överlever och drar sig fram, men inte mer. Det är anpassat och välvilligt, förnekande av traumats våld och de destruktiva elementen och godtroget idealiserande. Men det saknar både inre liv och yttre tro. Det anpassade jaget förstår, orkar med och hjälper. Det klarar sig, men är inåtvänt och avvärjande. Det vill ta hand om mycket och förstå alla andra. Det har en baksida, det missanpassade jaget, som har tröttnat och som ger upp inför de efterverkande signalerna från traumat och traumatiseringen, nu ett inre fenomen som personen förväxlar med sig själv, med sitt eget jag – det som de kanske var ämnade att bli om de inte skadats och kommit i vägen för destruktivitet, våld, övergrepp, påhopp, överlopp och alla andra slags förnekelser av en människas värde och integritet, som traumat är. Detta mörka, missmodiga, men aktiva jag transporterar skikt och segment av det faktiska traumat ut till omvärlden (till fysiska ting, en kropp, skilda delar av det egna jaget, eller till den relationsvärld som utgör det sociala livet) i akter som är precis vad andra inte tål, inte förstår eller väntat sig. Om inte anpassad, så missanpassad, i allt för att göra sig av med passivitet och skuld och bli kvitt den dova namnlösa smärtan som bara de själva vet av. I dessa upprepningar och omtagningar – missanpassningar – finns ett hopp om att väcka uppmärksamhet, att bli sedd och hjälpt. Bönen och budskapet går oftast inte hem och blir verkningslöst. Detta agerande tenderar att öka på vad som redan finns av missförståelse och ensamhet. Dessa meningslösa uttryck och yttranden, upprepningar väcker en ny skuld som blir ett nytt offer som väcker mer skuld som... Sist, osett, ohört, okänt men väl där, i det inre omärkligt närvarande, finns ett autentiskt jag, en varelse, ett väsen, det barnet var tänkt att bli och som fanns i dess potential. Det finns oförstört, trots alla dödande och nedslående inslag i den karaktärsväv av intryck, uppenbarelser och upplevande som jaget är i dess framväxande, spontana förvånade sida. Sådana egenskaper tillhör barnet – det outvecklade jaget som leker med de närmaste objekten och som får "allt fast att förflyktigas" och byta plats. Denna äkta enkelhet, denna ärlighet och "goda tro" saknas efter ett traumas plötsliga våldsamma övergrepp på personligheten. Även om detta riktas mot kroppen, slår det mot de mentala symboliska språkliga rummen i jaget (och förbindelserna mellan de inre jagen). Det är till detta centrala autonoma egna eller växande, vuxnare jag samtalen vänder sig för att tala om de övriga två, med alla tre och de med varandra. Samtalen blir ett sätt för den traumadrabbade att kunna se sig själv, i sammanhang, kontinuitet och relation, och inte enkom se sig som vansinnig, farlig eller bortom all hjälp, kommunikation och kontakt. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
