|
Nr 15. 2006 sid. 111–122
|
|
|
Suzanne Kaplan har lång erfarenhet av kontakt med traumatiserade patienter och intervjupersoner. Hon kom i kontakt med extremt traumatiserade när hon, på 1980-talet, började arbeta med grupper i Judiska församlingen i Stockholm. Grupperna bestod av andra generationens överlevare från koncentrationsläger under andra världskriget. Gruppmedlemmarna var alltså barn till överlevande. Över hela världen verkade det ungefär vid denna tid finnas en drivkraft att börja tala om det som föräldrarna varit med om, men inte alltid talat om. Det visade sig att barnen på olika sätt blivit bärare av föräldrarnas trauma. Suzannes nästa steg i arbetet med extremtraumatiserade var när hon var koordinator för ett internationellt dokumentationsprojekt ”The Survivors of the Shoah Visual History Foundation”. Bakgrunden till projektet var att Steven Spielberg, efter sin film ”Schindlers list”, tog initiativ till att skapa ett omfattande arkiv med videoinspelade intervjuer från överlevares och motståndsmäns livsberättelser. Spielberg hade blivit kontaktad av många som överlevt andra världskriget och som ville dela med sig av sina erfarenheter efter att de sett hans film. Han startade då ett gigantiskt internationellt projekt där 50 000 överlevare deltog. Merparten var judiska överlevare, men en del deltagare var motståndsmän och en del var romer. (Dokumentationen består av videoinspelade intervjuer, se ovan). Suzanne blev intresserad och var under åren 1996-1999 koordinator för intervjuprojektet i Sverige. Här gjordes 330 intervjuer, mestadels i storstäderna. Suzanne hade en administrativ funktion, som bl.a. innefattade telefonkontakt med deltagare och uttagning av intervjuare, som var personer med olika bakgrunder och yrken. En av arbetsuppgifterna var att försöka ordna en bra matchning mellan intervjuad och intervjuare. De som skulle intervjuas hade alla olika önskemål om den som de skulle delge sin historia, vilket säger en hel del om det unika behovet hos var och en. En del kände sig tryggare med en judisk intervjuare, andra kände sig friare med någon icke-judisk och kände tvärtom att med en judisk intervjuare skulle man riskera att i ”samförstånd” undvika vissa ämnen. En del ville ha en yngre intervjuare som skulle kunna berätta för nästa generation, vilket ibland å andra sidan kunde leda till skuldkänslor för att man belastat en ung människa. Andra önskade en äldre person. Vissa ville tala med en man och andra föredrog en kvinna. Dynamiken kring dessa önskemål och hur det sedan kändes för de intervjuade har blivit en kunskap i sig för det terapeutiska arbetet med traumatiserade patienter, men även med andra. Som terapeut finns alltid anledning att ställa sig frågan: Vad väcker jag för känslor hos den här personen? I slutskedet av projekttiden genomförde Suzanne själv intervjuer. De två första av hennes intervjupersoner var i 8-årsåldern när deras hemländer ockuperades. Hon blev fångad av deras olika livsöden och upptäckte att det bland de 330 intervjuade överlevarna i Sverige var 40 som hade varit barn under kriget. Denna upptäckt ledde vidare till ett avhandlingsarbete som pågick under fyra års tid. Suzanne hade då tillgång till bandade intervjuer från projektet och gjorde sedan ytterligare uppföljande intervjuer. Under arbetet med avhandlingen, som innebar intensiv kontakt med de överlevande, bearbetning av materialet och skrivarbete, lärde hon sig oerhört mycket. De intervjuade var äldre personer och Suzanne förhöll sig flexibelt till deras önskemål kring intervjuandet, t.ex. om att komma hem på kaffe, när de hade mer de ville berätta om. Utan att ge avkall på sin professionalitet tillmötesgick hon intervjupersonerna på ett annat sätt än man gör vid terapeutiska möten. Det var viktigt att intervjusituationen befrämjade möjligheterna för personerna att kunna förmedla sina berättelser. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Suzanne
Kaplan är leg. psykolog och psykoanalytiker, verksam i Stockholm,
fil.dr. i pedagogik med mångårig erfarenhet av forskning kring barn och
extrema trauman i samband med folkmord. Mellanrummet har intervjuat
henne med fokus på vad det innebär för terapeuten att möta allvarligt
traumatiserade personer.
