|
Nr 15. 2006 sid.
131–140
|
|
|
Som psykodynamisk inriktad psykoterapeut kan man råka ut för ett märkligt faktum: att inte en enda gång under sitt yrkesliv ha sett någon kollega arbeta i terapirummet. Inte heller är det säkert att man direkt har visat upp sitt eget arbete. Att presentera en falldragning inför kollegor kan komma nära, men är ändå inte detsamma som att få direkt inblick i terapin. Denna fyrvaktaraspekt på yrket är intressant då man beaktar begreppet personlig stil. När jag studerat videoinspelade terapier och gjort terapeutintervjuer har jag slagits av att psykoterapeuter med samma utbildning och teoretisk hemvist kan vara så olika i terapirummet. Psykoterapeuters personliga stil är därför en faktor i den terapeutiska processen som intresserat mig allt mer. Världsbild, människosyn och tidigare livserfarenheter får naturligtvis effekt på hur man ser på den terapeutiska processen och hur det praktiska terapiarbetet utformas. Det är betydelsefullt att studera hur det personliga terapeutiska förhållningssättet, terapeutisk stil och synen på teori och teknik samverkar. Man kan ha olika tankar om vad som är verksamt i terapi. Är det främst terapiteknik eller kanske kontexten, dvs. det affektiva klimatet och om patient och terapeut har en gemensam uppfattning om vad som är en lämplig behandling, som är det mest verksamma (Sandell, 2003)? Terapeutens egenskaper kan i det senare fallet tänkas vara viktigare än terapimetod. Ett tidigare försök som gjorts att kategorisera terapeuters personliga stil är att definiera dem som antingen ”romantiska-känslomässiga” eller ”vetenskapliga-intellektuella”, dvs. terapeuter som förhåller sig mer inkännande, respektive har ett mer tekniskt förhållningssätt i terapeutiskt arbete (Cooper, 1992). Under senare år har man allt mer kommit att tala om de icke-specifika variablerna i psykoterapiforskning, dvs. de faktorer som är gemensamma för olika terapiformer och som inte omfattas av den teknik som lärs ut, t.ex. behandlingsallians, terapins trovärdighet för patienten, patientens förväntningar, hur väl patienten är redo för förändring och att ett mänskligt möte kommer tillstånd. Man måste också beakta att alla terapiformer skiljer sig åt vad gäller synen på hur man tekniskt bör förhålla sig som terapeut. Jämför t.ex. rogeriansk klientcentrerad terapi, där terapeuten utbildas att visa mer av sig själv, med hur man traditionellt tänker att en psykoanalytiker bör bete sig gentemot patienten. En diskussion som är viktig att föra är i vilken grad de icke-specifika variablerna faktiskt är en del av den terapeutiska tekniken i en viss terapi. Ett annat viktigt forskningsfynd är matchningens betydelse, dvs. att terapiformen passar det problem patienten kommer med samt att terapeut och patient passar bra ihop (Philips, 2005). På vilka sätt kan då olika barnterapeuter med samma utbildning skilja sig åt i synen på det terapeutiska arbetet? Och vad för dessa med sig i användandet av terapeutisk teknik, i mötet med barnet samt i synen på den terapeutiska processen? ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
