|
Nr 15. 2006 sid. 159–168
|
|
|
Det är allt ett speciellt yrke vi har!Här vill jag dela med mig av tankar och erfarenheter som jag har fått efter att ha skrivit böcker om mitt arbete som barnpsykoterapeut. Min yrkesidentitet har gradvis kommit att få en överraskande nytändning, både på bredden och på djupet. Detta har bidragit till att jag fortfarande efter många år ärligt kan säga: ”Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, utan tvärtom …”, när jag träffar psykologstuderande. Det är spännande att ha fått verka som psykoterapeut under tre årtionden. Det har varit en mycket dynamisk och utvecklande tidsperiod när man ser tillbaka. Och fortsättningsvis händer det mer än någonsin inom forskningen om det mänskliga psyket. Nya rön om diagnostik och behandling av psykiska störningar kommer slag i slag, även om forskning i nuläget inte främjar det psykodynamiska synsättet, utan främst olika psykoedukativa sådana. Det är också en av anledningarna till att vi måste träda fram mer och berätta om när och varför terapeutiskt arbete på psykodynamisk grund är bra för barn och ungdomar med psykiska problem. Det vi gör är att dela ångest och smärta med små medmänniskor och vi vill angripa orsakerna till det som gör ont. Det är ett både krävande och givande arbete att få följa ett barns utveckling i psykoterapi och se oro vändas till lugn och sorg till glädje. Vi psykodynamiska barnpsykoterapeuter är särskilt väl skolade för sådana möten. Vi pratar inte bort och försöker inte heller att intellektuellt förklara bort oro och psykisk smärta, precis som om det vore pedagogiska problem och inte psykologiska sådana som för våra patienter till oss. När barnen kommer till oss så har alla i deras omgivning redan försökt ”tala dem till rätta” utan att lyckas. Att det finns ett stort intresse hos människor att stifta närmare bekantskap med de läkande psykoterapeutiska mekanismerna har jag verkligen förstått utifrån reaktioner från många läsare av mina böcker. Det gäller för oss att förmedla hur vi ser på bearbetning av problem hos enskilda barn men även att sätta in problematiken i större samhällsperspektiv och nutidsanda. Vi måste visa att vi även är uppdaterade utanför terapirummet, vilket jag tillsammans med journalisten Maria Carling ville göra med boken Sopa lagom! Bättre balans i curlingfamiljen. Oavsett tema, kan det inte vara någon annans uppgift att skriva utifrån barnterapeutens synvinkel. Det måste vi själva göra. I dagens samhälle söker människor aktivt efter kunskap och vi måste underlätta för intresserade att få tillgång till information som vi anser väsentlig och bra, när det gäller barns psykiska välbefinnande. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Vi
barnpsykoterapeuter måste sluta ge journalister, ekonomer och tyckare i
största allmänhet tolkningsföreträde i media, när det gäller frågor som
rör barns psykiska ohälsa. Vi måste försöka föra fram, svart på vitt,
vår kunskap och vara tydliga i våra budskap. Att formulera sig ger
positiv stimulans och bidrar till en nytändning av yrkesidentiteten
förutom att budskapen sprids.
