Nr 15. 2006 sid. 172–175
ALLKONSTVERK PÅ VERKLIGHETENS BAKGÅRD
|
|
Men – så kommer den där morgonen. Jag läser en recension i tidningen, ser ordet présence, som ju betyder närvaro på franska. Tankarna går till min franskgrupp igår kväll, där vi samtalat om mod hos unga kvinnor och också planerat en studieresa till Marocko för att studera kvinnors situation. Jag upplever en nästan berusande känsla av att vara mitt i livet, men också i ett metaperspektiv se mitt arbete som ett allkonstverk. Att vara i den absoluta närvaron i mötet med människor i mitt arbete är att vara inriktad på här och nu. I detta närvarande dämpas emellanåt ångest och oro inför framtiden, men även tankar och sorg kring det som varit. I stället för att gräva ned mig i mitt eget liv, gräver jag ned mig i andras. På samma gång som jag måste försöka vara sann mot mig själv – tro på mig själv. En utmaning och samtidigt så vitaliserande. Det är en gåva och mycket inspirerande att som äldre kvinna (jag, äldre?) få möjligheten att vara närvarande i möten med människor. De egna behoven står mer i skuggan, jag vet mer vem jag är och vad jag kan och inte kan. Jag upplever det som lättare att lyssna, härbärgera, förstå. Och har inte längre så mycket att bevisa och försvara. Kanske känner jag mig lite mer ”cool, calm and collected” med åren och då är det snart dags att dö. Jag blir lite drastisk, men jag fyller 60 år i dagarna och börjar fundera på vad jag är utan mitt arbetsliv. Mitt arbete bedrivs ju egentligen på samhällets bakgård, dess skuggsida, där det bubblar och jäser och där det ”verkligt verkliga” sker. Det är att vara mitt i livet och i levande sällskap. Men för många ser det inte alls ut så. På ”bakgården” är ju många utan levande sällskap och inte ”mitt i”, utan utanför. Att möta barn, tonåringar och familjers ängslan, oro, förtvivlan och desperation kräver ödmjukhet och respekt. Jag som terapeut befinner mig ju trots allt i en priviligierad ställning, med min kunskap och min position. Ändå är det faktiskt relationen som är det viktiga och kärlek som gäller. Jag inte vill kalla det ”kärlek på arbetstid”, jag måste med nödvändighet ta ut ett avstånd. Detta behöver ske på olika sätt. Att ha och värna om ett tillräckligt bra eget liv är viktigt och skyddande. En annan skyddsfaktor är en bra chef. Att arbeta två tillsammans är också en trygghet och skyddsfaktor för mig/oss och patienterna. Det ger mod, man har bollplank, man kan dela processerna, inspirera tänkandet, våga mer och stå ut med att stanna, invänta. Det är viktigt att ha någon man kan få en snabbreaktion av, som är insatt utan att behöva ”dra” allt och slippa alltför många synpunkter som det ofta är på en behandlingskonferens. När man är två som känner varandra och litar på varandra vågar man på ett helt annat sätt förmedla det som väcks. Detta för tankarna till det bärande, ”goda” föräldraskapet, där man som terapeut kan vara modell, men framför allt stå ut med det som barn och familjer väcker i form av motöverföringar. Som terapeut är det viktigt att ha ett lekområde, ett mellanområde… I mitt arbetsrum har
jag fackböcker, barnböcker, romaner och annat uppställt som signaler och
tecken som lika mycket är påminnelser till mig själv. Arbetsrummet har
betydelse för mig. (Men det är viktigt att inte ”fastna” där). Det skall
kännas bekvämt, personligt men inte privat. ...
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |