Vi är varandras möjlighet, intervju med Patricia Tudor Sandahl

Nr 15. 2006 sid. 50–61

Vi är varandras möjlighet

intervju med Patricia Tudor Sandahl

Förstasidan

Patricia Tudor Sandahl, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, fil. dr och författare, är en av dem som skrivit om yrket som psykoterapeut. I intervjun för Mellanrummets läsare berättar hon om sina erfarenheter av att vara psykoterapeut och hur yrket påverkar den privata personen.

Mellanrummets redaktion fick, inför detta temanummer, glädjen att intervjua Patricia Tudor Sandahl, en av dem som nått ut till allmänheten med tankar och känslor som kan uppta en psykoterapeut. Yrkesvalet var inte självklart för henne. Hon startade som Fröbelutbildad lärare i Storbritannien och kom till Sverige i mitten av 1960-talet, ett land som inte var tänkt som en fortsatt levnadsort. Efter en licentiatexamen i sociologi kom hennes intresse att inrikta sig mot psykologiska frågeställningar. Det fanns ännu ingen psykologutbildning i vårt land, så vägen till yrket var för många, likt för Patricia, brokig. Den gick för henne via en doktorsavhandling i pedagogik och hon stannade under en tid som lektor i psykologi vid Socialhögskolan i Stockholm. Många tillfälligheter kom att prägla utbildningsvägen, och som ett parallellt inre spår gick den egna psykoanalysen och ett inre sökande styrt av egna behov. Det var först när Patricia kom i kontakt med Harry Guntrips skrivande som de två spåren kunde mötas i den yrkesbana som senare skulle utvecklas till psykoterapeutens genom en terapiutbildning vid S:t Lukasstiftelsen. ”Det egna lidandets väg”, hur det är att vara människa, kom att bli utgångspunkten för den mångåriga yrkesutövning som hon sedan haft som efterfrågad psykoterapeut och uppskattad föreläsare.

Patricia Tudor Sandahl är väl en av dem i Sverige som tydligast förknippas med den skola som bygger på den brittiska objektrelationsteorin. Det är knappast någon slump utifrån den engelska bakgrund hon har, men framförallt då det synsätt som den skolan förmedlar rimmar väl med Patricias människosyn. I Sverige dominerade på 1950-60-talen jagpsykologins företrädare och namn som D.W. Winnicott, H. Guntrip, W.R.D. Fairbairn, m.fl. var – om inte okända – så snudd på bannlysta inom psykoterapiutbildningarna. Patricia uttrycker att hon uppskattade de två förstnämndas sätt att vilja nå allmänheten, t.ex. genom radioföredrag, där de ville sprida psykoanalytiska kunskaper i en vardaglig språkdräkt, så den kunde nå ut till andra. Att inte fastna i ”den enda rätta skolan” med dess tolkningsföreträde har varit viktigt, och här står många i den brittiska objektrelationsskolan Patricia tanke- och känslomässigt nära. Likaså har bl.a. Fairbairns ödmjuka hållning präglat Patricia. Han ansåg att man inte kunde förbli i yrket som psykoterapeut, om man inte själv på något vis känt av djupt lidande. En fråga som inte nog kan besinnas i samband med intagningar vid utbildningar till psykoterapeut, som annars tenderar att bli en profession som styrs av akademiska meriter.

Patricia var en av grundarna till Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildning (SAPU) som hade som referensram brittisk objektrelationsteori.

Hur påverkas privatlivet?

Många terapeuter känner säkert igen att det ibland kan få plågsamma följder när man presentera sig som psykoterapeut i sociala sammanhang. Förväntningar om att sitta inne med ”sanningen”, att få små frågor om andras funderingar vid middagsbordet eller om någon de känner, kan vara svårt att hantera. Och man ska nog akta sig att inte själv gå på myten att man är så vis att man kan svara på allt. I vardagssammanhang kan man frestas till snabba uttalanden som kanske blir alltför generaliserande.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster