|
Nr 15. 2006 sid.
85–96
|
|
|
Hur överlever man som barn- och ungdomspsykoterapeut?Det har länge uttrycks önskemål från yrkesverksamma barn- och ungdomspsykoterapeuter om fördjupningsseminarier i specifika frågeställningar som berör yrket. Allt från uppdatering av nya rön inom verksamhetsfältet till att få chansen att mötas i ett diskussionsutrymme med andra kollegor i liknande situation har efterlysts. Att tillgodose denna önskan var också syftet med de fördjupningsseminarier som Föreningen för Barn- och Ungdomspsykoterapeuter och Ericastiftelsen gav under 2005. Ytterligare fördjupningsseminarier planeras under 2007 (se hemsidan www.enigma.se/fbup). Bland de nio terapeuterna fanns läkare, sjuksköterska, psykologer och socionom representerade som grundutbildning. Antalet år som man arbetat efter psykoterapeutlegitimation sträcker sig från några få till mer än 30 år i branschen. Samtliga har mellan 15-35 års erfarenhet från arbete inom BUP och angränsande verksamhetsfält. Det är alltså en mycket erfaren skara som tillsammans träffat åtskilliga barn, ungdomar och föräldrar. Sammanlagt kan man säga att det rör sig om mer är 200 års barn- och ungdomsperspektiv! Seminariedeltagarna kommer från olika landsändar av Sverige: Helen Bahrd, Östersund, Rita Midtsian, Alfta, Magdalena Ståhle, Oskarshamn, Karin Sörbom, Uppsala och Azra Abazari, Brita Bergman, Veronica Bernalt-Holmström, Johanna Hermansson samt Kia Szutkiewicz alla från Stockholmstrakten. Vid ett av gruppens sista seminarietillfällen möttes vi över en bandspelare för att diskutera hur psykoterapeutyrket påverkar den enskilde terapeuten personligen och i privatlivet. Frågan om, och i så fall hur, man kan överleva med nyfikenhet och glädje i sin profession stod i fokus för det mycket livliga samtalet. När vi som redigerat det inspelade materialet, lyssnade på bandet, så var det alldeles uppenbart att frågan var mycket aktuell och satte många känslor och tankar i svang. Yttre förutsättningar och inre övertygelseDen första associationen som dök upp för många var inte terapeutrollen i sig, utan de stora förändringar som skett inom BUP-verksamheter runt om i landet. Alla i gruppen har mångårig erfarenhet från barn- och ungdomspsykiatriskt arbete, men flera har lämnat det skepp som inte längre förmår, eller på några håll inte vill, ha barn- och ungdomspsykoterapeutisk kompetens ombord. För några hade anställningsförhållanden påverkats så radikalt att utbildningen och professionen som psykoterapeut inte alls fick användas (annat än i ”smyg”). Flera uttryckte att det var med sorg i hjärtat som man lämnade det forna barn- och ungdomspsykiatriska arbetssättet och önskemålet om att starta egen privatpraktik var inget enkelt beslut, vare sig ideologiskt eller ekonomiskt. Några har lämnat det forna PBU eller BUP för att arbeta inom angränsande verksamheter, t.ex. Mödra- och barnhälsovården eller kommunal förvaltning. Några av de som alltjämt är yrkesverksamma inom BUP betonade att man av ideologiska skäl ännu inte givit upp tanken om att en offentligt finansierad verksamhet som BUP också ska kunna erbjuda barn- och ungdomspsykoterapi som ett behandlingsalternativ. Ofta kämpade de i motvind i den begränsning och likriktning som för tillfället råder på många håll i landet. Många av dem som lämnat BUP beskriver hur de tidigare slitit för den inriktningen de företräder, och den inre kamp det innebär att ge upp önskningar och ideal att inom offentligt finansierad vård kunna hjälpa barn genom psykoterapeutisk behandling. Gedigen kunskap och åratal av erfarenheter av att denna hjälp fungerar ställdes i kontrast mot krav om snabba åtgärder och, som följd därav, att inte gå närmare in i familjernas, ungdomarnas eller barnens problematik. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
