|
Nr 16. 2007 sid. 155–162
|
|
|
Nannyn är ett begrepp från den anglosaxiska över- och övre medelklassen, där hon var den som skulle vara ”the children’s nurse”. Nanny är också ordet för ”tacka”, dvs. fårmamman som diar sina lamm. Backar man i tiden så var hon ofta just en amma. Allmän bekant är t.ex. William Shakespeares Julia Capulet som hade sin amma som sin förtrogna och, det som vi i psykodynamiska termer skulle beskriva som, ”primära vårdare”. De biologiska mammorna hade ett annat socialt liv att leva. Att Nannyn var ett överklassfenomen var självskrivet, eftersom få människor hade råd att avlöna någon som skulle ta hand om barnen och dessutom stå för den affektiva tillförseln av livskunskap. Det fick familjen, föräldrar och syskon, och eventuellt andra nära släktingar stå för. I industrialismens Sverige flyttade många familjer från sina ursprungliga nätverk och kärnfamiljen, mamma pappa barn, blev en vanlig familjekonstellation. Under sent 60-tal började alltfler kvinnor i Sverige att arbeta och dagisverksamheter byggdes ut för att ta hand om barnen. Många dagis var mycket bra, både pedagogiskt och i affektiv bemärkelse. Andra var det sämre med; stor personalomsättning och ung personal, som arbetade några år för att försörja sig. Det var en offentlig hemlighet att ”på dagis kan man alltid få jobb”. Likt dagens förskola, så var det oftast unga kvinnor som arbetade på dagis, få var män. Ung personal kan vara bra, men som förebilder i en socialiseringsprocess behövs ett större åldersspann. När vi som psykoterapeuter ser på den utvecklingspsykologiska internaliseringsprocessen, så innehåller den förvisso en repertoar av olika reella förebilder. Jag har i tidigare nummer av Mellanrummet skrivit om leden imitation ® identifikation ® internalisering. Det som på sikt ska bli affektiva förhållningssätt och internaliserade regleringsmodeller måste ha verkliga människor att ta efter, att imitera och sedan att identifiera sig med. I beteendeterapeutiska teorier skulle man antagligen beskriva det som inlärningsmodeller. Som psykodynamiker ser man det snarare som affektiva och relationsskapande förebilder som kan internaliseras. Innehållet i dessa ”modeller”, de verkliga levande förebilderna, är förstås betydelsefullt. Men också formen, dvs. hur innehållet presenteras. Vi ser nu en generation föräldrar här i Sverige som vuxit upp på dagis. Inte på små avdelningar där de blivit ”sedda och lyssnade på” (Winnicott, 1971, Threvarthen, 2005). Istället har de ofta blivit sedda som gruppvarelser. Något annat är en omöjlighet om det bara är ett fåtal personal närvarande på t.ex. 18 barn, vilket inte sällan är fallet. Förskolan är öppen många timmar under dagen och det krävs ett rimligt arbetsschema för personalen som avlöser varandra under ett dagsschema. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
