Barn och föräldrar möter samma terapeut May Nilsson

Nr 16. 2007 sid. 23–39

Barn och föräldrar möter samma terapeut

May Nilsson

Förstasidan

Socionom, leg. psykoterapeut May Nilsson, arbetar med psykoterapi, handledning och undervisning på Ericastiftelsen och privat. Artikeln är en förkortad svensk version av To be the Sole therapist – Children and Parents in Simultaneous Psychotherapy som publicerats i Journal of Infant, Child, and Adolescent Psycho-therapy, 5(2), 2006. Den amerikanska artikeln innehåller ett vidare teoretiskt resonemang.

Introduktion

Termen trygg bas beskriver hur barnet, med sin vårdgivare som en trygg hamn, utforskar världen och hur världen reglerar barnets emotionella känslor (Bowbly, 1988). På samma sätt blir trygghet i form av ramar, tid och inte minst terapeutens förmåga att relatera till barnet och dess föräldrar av största betydelse för hur den terapeutiska relationen kommer att utvecklas. De första sessionerna har mycket stor inverkan på om en trygg terapeutisk relation kommer till stånd eller inte.

I barnterapi används idag flera olika terapeutiska modeller. En del arbetssätt utgår från barnet (Piovani, 1998; Rustin, 1998), föräldrarna (Klauber, 1991; Green, 2000), mor-barnterapi (Cramer, 2000; Rustin, 1998; Barrows, 1999; Pozzi, 2003) eller gemensamt arbete utfört av en terapeut (Burlingham, Goldberg & Lussier, 1955; Chazan, 2003).

Min tanke med artikeln är att lyfta fram några aspekter som kan ha betydelse när man överväger att arbeta som ensam terapeut med både barn och föräldrar. I modellen träffar terapeuten först föräldrarna utan barnet för att därefter träffa barn och föräldrar ihop vid ett eller två tillfällen. De inledande timmarna hjälper terapeuten att klargöra problemet, bedöma relationerna i familjesystemet och avgöra om arbete som ensam terapeut är lämpligt eller ej. När den individuella psykoterapin startar kommer barnet en gång i veckan liksom föräldrarna, om det är möjligt. Ramarna för den terapeutiska kontakten kan variera, från korttidsterapi till terapier som pågår under längre tid. Behandlingen fokuserar både på medvetna och omedvetna processer och ger terapeuten möjlighet att använda parallella händelser och fantasier. Terapeutens observationer av överförings-/motöveringsreaktioner blir betydelsefullt i det terapeutiska arbetet och ökar möjligheten för att förstå vad som pågår i familjen, i relationen mellan barnet och dess föräldrar.

Hur kan man då, som terapeut, avgöra när det är lämpligt att arbeta ensam och när familjen behöver två terapeuter? I det sammanhanget blir det betydelsefullt att lyfta fram den realitet som många terapeuter arbetar under, där det inte finns tid och resurser att erbjuda parallell barn- och föräldraterapi med två terapeuter. Att arbeta som ensam terapeut kan vara ett sätt att slippa stressade försök att hitta en föräldraterapeut. Arbetssättet är också ett sätt som kan visa sig vara utvecklande både för både patient och terapeut.

De inledande samtalen

Att initialt träffa föräldrar, utan barn, visar sig oftast vara bra. Ibland vill föräldrar diskutera saker utan att barnet är närvarande. En del föräldrar känner sig osäkra på hur de ska prata med sitt barn om terapeutisk behandling och kan vilja diskutera detta i förväg.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster