|
Nr 16. 2007 sid. 66–74Hur når man fram till växandets punkt
|
|
|
Under de år som jag arbetat på BUP-mottagning har jag mött många föräldrar, men endast ett fåtal av dem har sökt hjälp för egen del i sin föräldraroll. Det stora flertalet vänder sig till BUP som till en bilverkstad. De önskar lämna in barnet för behandling och hämta det efter en tid reparerat och klart, utan att själva delta i behandlingen. För en tid sedan nämnde en bekant till mig ett ordspråk, som jag lade på minnet. ”En mor är aldrig lyckligare än sitt olyckligaste barn.” Vi brukar ju i arbetet tala om att eget lidande är en drivkraft till att vilja förändra sin situation och till att söka hjälp i form av någon behandling. Då borde ju saken vara klar, föräldern lider av att se sitt barn vara olyckligt och söker därför hjälp både för sitt barn och för sig själv i sin föräldraroll. Men så ser inte verkligheten ut i mitt arbete. Det jag funderar över, och söker svar på, är vad som hindrar föräldern att själv söka hjälp, och hur jag tillsammans med föräldern kan komma förbi dessa hinder och hitta vägar till förändring och växande. Föräldrabehandling – en obenämnd behandlingsformEn viktig utgångspunkt i arbetet är att ha klart för sig i vilket sammanhang och under vilka förutsättningar man arbetar. När det gäller föräldraarbete är sammanhanget och förutsättningarna mångfacetterade och sammansatta. Birgitta Edvinsson lyfter i sin rapport ”Vad menas med föräldraarbete inom Barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet” fram det komplexa i det sammanhang som föräldrabehandlingen befinner sig (Edvinsson, 1997). Arbetet med föräldrar på en BUP-mottagning är obenämnt i flera bemärkelser. Föräldrabehandling finns inte omnämnt i hjälpinstansens namn. Det finns ännu inte något gemensamt begrepp som används för själva behandlingsformen, inte heller någon specialistutbildning likvärdig med barn-psykoterapiutbildningen och det finns jämförelsevis lite litteratur och forskning inom detta område. Föräldrabehandlaren befinner sig alltså i en situation, där han/hon har att erbjuda en ännu inte namngiven behandling till en förälder som oftast inte är hjälpsökande själv och i en verksamhet, där denna behandlingsform inte officiellt finns uttalad! Enligt Birgitta Edvinsson utgörs skärningspunkten i allt föräldraarbete av att det är barnet som är symptombäraren. I Hälso- och sjukvårdens riktlinjer sägs att det är den person, hos vilken symptomet yttrar sig, som ska få en diagnos och en därefter anpassad behandling. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
