Föräldrar berättar om att ha sitt barn i psykoterapi, Helena Vesterlund

Nr 16. 2007 sid. 75–87

Föräldrar berättar om att ha sitt barn i psykoterapi

Helena Vesterlund

Förstasidan

Helena Vesterlund, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, arbetar vid Ericastiftelsen i Stockholm. Hon har intresserat sig för föräldrars erfarenheter av att gå i parallella samtal när barnet går i psykoterapi. Artikeln är en sammanfattning av hennes examensuppsats på Ericastiftelsens påbyggnadsutbildning med inriktning på barn- och ungdomspsykoterapi.

Det är få studier som beskriver hur föräldrar själva uppfattar att det är att söka hjälp och att gå i behandling för sina egna och sina barns svårigheter. Många författare tycks eniga om att föräldrarnas förmåga att stödja och aktivt samverka vid barnpsykoterapeutisk behandling är en förutsättning för en sådan insats (Fonagy & Target, 1996; Boalt Boëthius & Berggren, 2000). Någon form av parallell föräldrakontakt har varit gängse behandlingsmodell när barn går i individuell psykoterapi. Hur föräldrarna själva uppfattar denna kontakt, hur den läggs upp och vad den kan innebära för familjerna, har däremot i mycket liten utsträckning varit fokus för forskning. Utifrån en enkätstudie (Vesterlund, 2001) och material från telefonintervjuer med föräldrar och föräldraterapeutintervjuer (Vesterlund, 2006) har jag intresserat mig för föräldrars upplevelser av att ha sitt barn i terapi och att gå i parallella samtal.

Parallellt föräldraarbete

I den traditionella modellen, s.k. case-work (med rötter i 20- och 30-talets rådgivningskliniker i USA och England) erbjuds föräldrar parallella samtal med en egen terapeut i tillägg till barnets terapi.

”Genom denna uppläggning, barnterapi parallellt med föräldraarbete, får barn och föräldrar ett utrymme för enskilt arbete i relation till en ’egen’ terapeut, samtidigt som deras respektive processer påverkar varandra och förbinds med varandra med hjälp av samarbetet mellan behandlarna” (Borg, 1994).

Rustin (2000) intresserar sig särskilt för infantila aspekter av föräldrars personligheter; vilken typ av ångest, omedvetna behov och olösta konflikter som stör föräldrafungerandet och hur dessa kan påverka barns behandling och föräldrabehandlingen. Hon urskiljer fyra huvudkategorier när det gäller fokus i föräldraarbetet:

Stödjande kontakt i syfte att skydda barnets terapi.
Föräldraarbete i syfte att stärka dem i deras föräldraroll: hjälp att förstå barnet utifrån dess beteende och att öka förmågan att stå ut med stress.
Föräldraarbete i syfte att nå förändring i familjemönster: parterapi, individuellt arbete med fokus på familjerelationer eller familjeterapi.
Individuell psykoterapi med den ena eller båda föräldrarna.

Barnets behov styr vilken inriktning arbetet får, men också föräldrarnas samarbetsförmåga och motivation. En bedömning av föräldrarnas förändringsförmåga görs för att kunna bestämma på vilken nivå man bäst kan arbeta. Föräldraarbetet rör sig ibland mellan de olika kategorierna ovan, vilket kan innebära att terapeuten måste variera teknik och målsättning.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster