Nr 17.  2007 sid. 110–120

  Några tankar om vuxnas roll i barns lek
– inom och utom barnpsykoterapin

  Anna-Karin Åkerman

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Anna-Karin Åkerman är leg. psykolog, leg. psykoterapeut verksam vid BUP öppenvård i Linköping. Artikeln bygger på ett arbete hon gjorde under sin psykoterapeututbildning vid Linköpings universitet med psykoanalytisk relationell inriktning mot barn och ungdom.

En mamma vars barn påbörjat barnterapi formulerade till föräldraterapeuten, när de pratade om barnterapin, frågan: ”Varför kan jag inte göra det här själv?”. Detta är förstås en berättigad och mycket viktig fråga. Varför räcker det ibland inte att föräldern själv leker med sitt barn? Hur ser vi barnterapeuter egentligen på föräldrars roll i barnterapin? Dessa frågor har jag funderat en del över, och jag vill jämföra synen på lek och på barnterapeutens roll och synen på föräldrars roll i lek genom att läsa några olika författare. Min utgångspunkt är Peter Fonagys & Mary Targets begreppspar pretend mode – psychic equivalence. Att jag utgår från just dessa begrepp beror på att Fonagy & Target på ett stimulerande och ovanligt sätt kopplar ihop barnets utveckling av theory of mind med barnets tillgång till vuxna som deltar i leken, i två mycket intressanta artiklar; Playing with reality I & II (1996).

Om lek

Fenomenet lek kan beskrivas utifrån skilda utgångspunkter. Kognitivt inriktade psykologer intresserar sig för det funktionella i leken och betydelsen för föreställningsförmåga, självinsikt och tolkningar av andras intentioner. Socialpsykologer fokuserar mer på hur barnet i leken förbereder sig för samhällets krav och olika roller. Psykoanalytiskt orienterade psykologer intresserar sig mer för lekens roll och funktion gällande barnets känslomässiga och relationella utveckling. Man kan säga att Fonagy & Target kopplar ihop lekens betydelse för barnets känslomässiga/relationella utveckling med betydelsen för föreställningsförmåga, självinsikt och tolkningar av andras intentioner. Lek är förvånansvärt svårt att fånga och beskriva i ord, men kännetecknande för lek är enligt Beyer & Gammeltoft (2000):

• Barn leker för lekens egen skull, dvs målet ligger i själva aktiviteten och inte i någon slutprodukt.

• Lek stödjer barnets sociala förståelse genom att de roller som utspelar sig i leken ger barnet ökad insikt i regler och konventioner.

• Leken bygger på barnets subjektiva verklighetsuppfattning.

• Leken är en skapande verksamhet där barnet kan förverkliga sig själv och uttrycka sig i samspel med sin omgivning.

• I lek speglar sig barnet i andra.

• Barnet kan i leken bolla med sin fantasi och föreställningsförmåga och därmed laborera med verkligheten.

• Leken ger barn möjlighet att ta ett steg tillbaka och betra-ta ett fenomen utifrån.

• Lek baseras på frivillighet och lust.

Man kan förstås diskutera om lek alltid är baserad på lust. I barnterapi eller annan observation av barns lek är det min erfarenhet att man ofta ser exempel på tvångsmässighet och upprepning som inte ger intryck av att vara baserad på lust. Det var denna aspekt som Sigmund Freud tidigt lyfte fram: barnet använder leksaker som symboliska representationer för inre, ofta omedvetna, tankar och känslor, som bearbetas genom leken. När de inte klarar en sådan bearbetning inträder upprepningstvånget (Freud; Soltvedt, 2005). Tidiga psykoanalytiker såg leken som barnets motsvarighet till den vuxnes fria associationer, och det var därför man observerade barnets lek och förhöll sig ”aktivt passiv” även i barnterapi/barnanalys. Senare började man intressera sig för barnets lek som en uppsättning fenomen med ett eget värde (Solnit et al, 1993). Eric Homburger Ericson skilde sig från Freud i det att han främst såg leken som barnets sätt att aktivt bemästra både inre och yttre värld (Homburger Ericson; Soltvedt 2005).

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster