|
Nr 17. 2007 sid. 121–135 Att utveckla
lekprocesser
|
|
|
Val av forskningsområde, en bakgrundFörskolan och skolans uppdrag omfattar att möta alla barn, att se deras behov för lärande, och att skapa goda betingelser för förvärvande av kunskap. Både ett individ- och miljöperspektiv ska beaktas (Björklid & Fischbein, 1992). Avhandlingen om lekprocesser, som jag skrivit, är baserad på aktionsforskning, där jag haft rollen som specialpedagog och deltagande observatör. Arbetet är sprunget ur ett ”bottom up” perspektiv, där verkliga behov funnits som incitament för studien. 25 arbetslag i förskolor och skolor befann sig i en situation som inte var tillfredställande. De uttryckte uppgivenhet inför hanterandet av vardagen. Något måste göras för att komma tillrätta med arbetssituationen. Pedagogerna uttalade önskemål om stöd för enskilda barn. Data samlades under 5,5 år och kom att omfatta 37 barn, 2–13 år, 10 flickor och 27 pojkar. Att se på aktiviteter i det pedagogiska rummetJag besökte (för)skolorna och gjorde noggranna observationer i miljön. Inför besöken erbjöds berörda föräldrar möjligheten att få kontakt med specialpedagogen och att delta i forskningsstudien. Jag fokuserade på hur vardagen gestaltade sig och studerade samspelssituationer där pedagoger och barn möttes. Det var inte svårt att konstatera att vardagspedagogiken inte räckte till för att klara uppgiften att på ett positivt sätt stimulera alla barns lärande. Det fanns barn som inte var med i verksamhetens aktiviteter och dagsprogram. Barn som var marginaliserade eller i riskzonen för att marginaliseras. Det gick att se de barn som pedagogerna var bekymrade för. Barnen klarade inte att utnyttja resurserna som erbjöds i det pedagogiska rummet. Ett pedagogiskt rum, enligt min definition, skapar pedagogen i mötet med barnet/barnen genom att iscensätta aktiviteter, där ett samspel och utbyte kan ske och ta sig uttryck på olika sätt. Barnen i min studie visade att de under- eller överutnyttjade resurserna i det pedagogiska rummet. De som underutnyttjade resurserna tog inte för sig av pedagogiskt material, de tog inte kontakt med kamrater för att leka, dela med sig av tankar eller lösa uppgifter. De tog heller inte själva kontakten med vuxna för att spontant visa upp något, eller föra dialog. De barn som överutnyttjade resurserna i det pedagogiska rummet tog för sig av material, ofta på bekostnad av andra barn. De pockade på uppmärksamhet och tog kraftfullt kontakt med andra barn och med vuxna. Pedagogerna kände att de inte hade tid eller förmåga att tolka eller nå fram till de underutnyttjande barnen. Då det gällde de barn som överutnyttjande det pedagogiska rummet svarade de vuxna på barnets behov. De ”gav” om och om igen, men barnets behov kvarstod och upplevdes aldrig bli mättat. Rätt snart stod det klart att det inte handlade om brister enbart hos barnen utan även hos pedagogerna. De saknade kunskap för att möta barnens behov. Iakttagelserna mynnade ut i ett resonemang om vad vi pedagoger behöver göra för att förbättra situationen. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Gun-Marie Wetso är
fil.dr. i specialpedagogik, lärarutbildare vid Högskolan Dalarna, med
erfarenhet från särskola, (för)skola och gymnasium. ”Lekprocessen,
specialpedagogisk intervention i för skola. När aktivt handlande
stimulerar lärande, social integration och reducerar utslagning”,
(2006) är rubriken för hennes avhandling. Delar av den presenteras här.
Texten beskriver specialpedagogens handledande funktion då lekprocessen,
som en av fyra aktiviteter, introduceras i (för)skolans miljö. 
