|
Nr 17. 2007 sid. 147–162 Lekfullhet och psykisk
förändring
|
|
|
Britta Blomberg, Kerstin Clarin och Britt Tolf, leg. psykologer och leg. psykoterapeuter, arbetar bl.a. som handledare vid psykoterapeututbildningarna vid Ericastiftelsen i Stockholm. Artikeln bygger på en presentation som gjordes vid EFPP-konferensen i Köpenhamn 2007 med temat ”Play and Power”. Hur lekfullhet och kreativitet utgör förutsättningar för att en handledningsprocess ska kunna utvecklas presenteras i artikeln. Lek – vad är det?Den här artikeln bygger på en längre presentation vid EFPP:s konferens i Köpenhamn 2007. Vi vill dryfta lekfullhetens betydelse i samspelet mellan patienten och psykoterapeuten. På liknande sätt är det lekfulla klimatet i samspelet mellan terapeut och handledare en förutsättning för gynnsamma handledningsprocesser som syftar till att utveckla psykoterapeutens professionalitet. I psykoterapeutiskt arbete, liksom i handledning, pågår ett ständigt länkande mellan logiskt tänkande och teorier och erfarenheter från spontana ögonblick av genuina möten. Yrket har ofta beskrivits som ”the art and the science of psychotherapy”, en kombination av kreativitet och kunskap (Mace, 1995). Lekfullhet och kreativitet är mycket konstruktiva sätt att hantera livserfarenheter. En del barn är blockerade och låsta i vissa förhållningssätt (Garbarino & Todd Manly, 1996), och lekens läkande kraft kommer då inte till stånd. I sådana fall blir terapeutens egen inlevelseförmåga och teoretiska kunnande satt på hårda prov. Donald Woods Winnicott var en av de första som starkt betonade hur leken präglas av samspelet mellan föräldrar/psykoterapeut och barn. Leken som brygga mellan två personer blev utgångspunkten för den fortsatta interpersonella inriktningen inom psykoanalytisk teoribildning. Abram (1996) skriver i sin bok om Winnicott att han betonade psykoanalytikerns förmåga att leka snarare än att tolka
Winnicotts teorier har blivit utgångspunkten för många nya teorier om människans normala utveckling. När han talar om mötet i ”the intermediate area” mellan terapeut och patient, så är likheten stor med Sterns begrepp “moments of meeting” (Stern, 2005). Man har nu också kunnat visa att dessa ”moments of meeting” har neuronala korrelat (Balbernie, 2001, Schore, 2002, Gerhardt, 2004, Corrigall et al., 2006). Joachim Bauer, neurolog och psykiater, skriver i sin bok ”Varför jag känner som du känner” (2007) om intuitiv kommunikation mellan människor och hemligheten med spegelneuronerna. Han ger exempel på hur vi människor lever i ett ”gemensamt mellanmänskligt betydelserum, som gör det möjligt för oss att intuitivt förstå andras känslor, handlingar och avsikter”. Detta ”betydelserums” neurala hårdvara är spegelneuroner. En artikel av Kia Szutkiewicz i Mellanrummet nr 13 belyser också spegelneuronernas betydelse för imitation i det mänskliga samspelet. Genom Winnicotts beskrivningar av vad som händer i barns lek blir det på så sätt möjligt att koppla teorier från den postkleinianska skolan till nyare rön inom neurovetenskapen. När leken inte är läkande – lek och psykoterapiFör en del barn som kommer till en psykoterapeutisk behandling har leken inte blivit ett användbart redskap för att hantera psykiskt lidande. Leken ter sig här monoton, stereotyp eller fragmenterad, utan sammanhang och engagemang. Terapeutens uppgift blir då att göra det möjligt för barnet att utveckla sin lekförmåga. För andra barn finns i grunden en tillräckligt utvecklad lekförmåga, men digniteten av barnets psykiska lidande, t.ex. vid trauma eller omsorgssvikt, kräver professionell hjälp för att kunna hanteras. Teman med skräck, destruktivitet, aggressivitet, våld eller uppgivenhet och sorg kan efterhand i terapin, via leken, uttryckas och affektiva tillstånd delas mellan barnet och terapeuten. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
