|
Nr 17. 2007 sid. 163–165 |
|
|
Altman, N., Briggs, R., Frankel, J., Gensler, D. & Pantone, P. (2002). Play in child treatment, I Relational child psychotherapy. New York: Other Press. Andersson, E.-B. (1998). Tittut och Göm- och sök: separations- och individuationslekar ur teoretiskt och kliniskt perspektiv. I S. Boalt Boëthius & M. Kihlbom (red.). Åtta uppsatser om barnpsykoterapi. Stockholm: Ericastiftelsens rapportserie, 10. Axline, V. (1969). Play Therapy. New York: Ballantine. Barrows, P. (2002). Becoming verbal: autism, trauma and play-fulness. Journal of Child Psychotherapy, 28(1), 53-72. Bertolini, R. & Nissim, S. (2002). Video games and children’s imagination. Journal of Child Psychotherapy, 28(3), 305-326. Bruner, A., Jolly, A. & Sylva, K. (eds.). (1976). Play: its role in development and evolution. New York: Basic Books. Canham, H. (2004). Spitting, kicking and stripping: technical difficulties encountered in the treatment of deprived children. Journal of Child Psychotherapy, 30(2), 143-154. Chazan, S. (2005). Profiles of play. Assessing and observing structure and process in play therapy. London: Jessica Kingsley Publisher. Cleve, E. (2000). Från kaos till sammanhang. Psykoterapi med en pojke som har diagnosen ADHD. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Cleve, E. (2002). En stor och en liten är borta. Kristerapi med en tvåårig pojke. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Coppolillo, H. (1996). Play as a therapeutic toll. I Psychodynamic psychotherapy of children. An introduction to the art and the techniques. Madison, Cono: International Universities Press Inc. Desmarais, S. (2007). ‘A space to float with someone’: Recovering play as a field of repair in work with parents of late adopted children. Journal of Child Psychotherapy, 32(3), 349-364. Edenhammar, K. & Wahlund, C. (2000). Utan lek ingen utveckling – metoder och förutsättningar för barns lek. Stockholm: Rädda Barnen. Engström Riedel, G. (1998). Reflexioner kring barn som fuskar i spel. I S. Boalt Boëthius & M. Kihlbom (red.). Åtta uppsatser om barnpsykoterapi. Stockholm: Ericastiftelsens rapportserie, 10. Frankel, J.B. (1998). The play’s the thing: how the essential processes of therapy are seen most clearly in child therapy. Psychoanalytic Dialogues, 8, 149-182. Isaksson, A.L. (2000). Kan vi leka sopbil? Några Tankar om utvecklandet och användandet av symboler. Divan, nr 1-2/2000. Lanyado, M. (2006). The playful presence of the therapist: ‘antidoting’ defences in the therapy of a late adopted adolescent patient. I M. Lanyado & A. Horne: A question of technique. Independent psychoanalytic approaches with children and adolescents. London: Routledge. Loewald, E. (1987). Therapeutic play in space and time. Psychoanalytic Study of the Child, 42, 173-192. New Haven: Yale University Press. Moran, G.S. (1987). Some functions of play and playfulness: A developmental perspective. Psychoanalytic Study of the Child, 42, 11-29. New Haven: Yale University Press. Moustakas, C. (1997). Children in play therapy. Northvale, NJ: Jason Aronson. Nilsson, M. (2000). The dolls’ house: dream or reality? A borderline girl’s psychotherapy. Journal of Child Psychotherapy, 26(1), 79-96. Norling Bergdahl, E. (2007). Att knyta livsviktiga band. Sång och ramsor som psykoterapeutisk intervention för att stärka relationen mellan spädbarn och deras föräldrar. Stockholms läns landsting, Barn- och ungdomspsykiatri, FoU 2007-2. Norman, J. (2000). Leka, drömma, tänka. Divan, nr 1-2/2000. Pankseep, J. (2006). The core emotional systems of the mammalian brain. I J. Corrigal, H. Payne & H. Wilkinson. About a body. Working with the embodied mind in psychotherapy. London: Routledge, 14-32. Prat, R. (2001). Imaginary hide and seek: a technique for opening up a psychic space in child psychotherapy. Journal of Child Psychotherapy, 27(2), 175-196. Slade, A. & Wolf, D.W. (eds.). (1994). Children at play: Clinical and developmental approaches to meaning and representations. New York: Oxford University Press. Ude-Pestel, A. (1977). Fallet Betty. Ett barn i psykoterapi. Stockholm: Bonniers. Willock, B. (1990). From acting out to interactive play. International Journal of Psycho-Analysis, 71, 321-333. Winnicott, D.W. (1969, 1996). Playing and reality. New York: Basic Books. Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur. Winnicott, D.W. (2000).
Krumelurleken. Divan, nr 1-2/2000. I tidigare nummer av Mellanrummet har många artiklar och recensioner ägnats åt barns lek i psykoterapi, bl.a. i samspelbehandling tillsammans med sina föräldrar.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
